Här i huset var det ingen som insåg att Valborg och första maj tog oss långt in i veckan; vi levde söndag ännu på tisdag och sönerna glömde att fytta till sin Far.
Igår onsdag anlände mitt nya matbord klockan halv nio på kvällen. Innan detta hade jag naturligtvis varit på jobb, avhämtat sonens kostym och studentmössa samt lotsat honom till barberaren, tvättat kilovis med byke, tillrett en delikat och näringsrik middag (fiskpinnar och potatismos) samt städat undan resterna efter denna måltid.
Föga hade jag anat att ett märkesbord måste monteras ihop för hand, som nån jävla freakin' IKEA möbel!
Gjorde dock detta medsamma - såklart, för kan inte vänta en sekund när jag bestämt mig för något - och när bordet var hopmonterat uppochner ovanpå mitt gamla köksbord bad jag sönerna hjälpa att lyfta ner det och vända på det. Men de var mitt i varsitt spel, så det gick ju inte för sig, alltså gjorde jag även detta själv - såklart, för kan inte vänta en sekund när jag bestämt mig för något. På detta följde lite ommöblering för vad göra med det gamla bordet som är sjukt ohanterligt och vars omplacering kräver lite planering? Det fick agera tv-bord tillsvidare. Helt genomtänkt var detta bordsbyte inte för någon vettig belysning kan man inte tala om; dock finns det plenty med ljuskällor att flytta omkring på så det löser sig. Inte helt hundra på hur det gick med feng shuin dock, men jag jobbar på den.
Efter detta var jag vrålhungrig, igen, men var tvungen att släpa mig till butiken eftersom sönerna druckit upp den sista mjölken som jag sparat för morgonkaffet. När jag återvände öppnade jag av någon anledning vårt tomflasksskåp varpå en triljon flaskor och burkar rullade ut på golvet och spillde och skramlade och hade sig och DÅ brast kamelens rygg!
(Kamelen, that would be me.)
"NEJ SAAAAATAN nu får det räcka", vrålade jag, "det här var droppen! Nu kommer ni hit ÖGONBLICKLIGEN och ordnar de här i olika kassar, hur satan är det möjligt att INGEN, INGEN utom jag i det här hemmet gör någonting överhuvudtaget utan att jag säger till! Om ens då!"
Artonåringen dök upp och gjorde som jag sagt medan han muttrade att jag har något problem ( - jo, många! hormoner och dagdrivare being two of them - ) och är en hycklare och att de flesta flaskorna är mina ( - that's not the point! - ) och att i synnerhet de flaskorna som hade utrinnande bottenskyla kvar var mina ( - jaja, that's not the point either!)
Slutet gott allting gott, men var i säng först tolv och vaknade klockan sex, arg som ett bi. (Hormoner, ni vet, eller en del av er vet.)
Nytt bord kräver nya stolar, så dessa hade jag också beställt och de anlände idag eftermiddag med buller och bång, alltså bokstavligen, för postens kille beslöt dra upp dem för trapporna med en freakin' vagn! Tre våningar! En granne klev ut i trappan och jag trodde hen skulle detonera av ilska. (I do not blame hen.) Inte nog med detta, utan när jag öppnade lådan och artonåringen hjälpte mig att montera ihop den första stolen (för att jag var så håsig att det blev till ingenting) så visade det sig att den var fullständigt ridare. (Ridiculous, för den som inte hängt med oss sen tonåren.)
Alldeles för liten, för grund, för låg, helt ridare, helt enkelt.
("Kollade du liksom inte specsen på förhand?" näsvisades sextonåringen. Well, shut up.)
Packade in stolarna i sina lådor igen, bar ner dem till bilen i två omgångar för retur varpå jag sprang sex kilometer i rena rama argelsen. (Ilskan, för den som inte kände mig som barn.) Det regnade hela vägen.
Och sen då?
En värdslig sak, det här med hormoner och bord och stolar och söner och tomflaskor och postgubbar och grannskap. (Och sönerna? De flydde till sin Far.)
Föga hade jag anat att ett märkesbord måste monteras ihop för hand, som nån jävla freakin' IKEA möbel!
Gjorde dock detta medsamma - såklart, för kan inte vänta en sekund när jag bestämt mig för något - och när bordet var hopmonterat uppochner ovanpå mitt gamla köksbord bad jag sönerna hjälpa att lyfta ner det och vända på det. Men de var mitt i varsitt spel, så det gick ju inte för sig, alltså gjorde jag även detta själv - såklart, för kan inte vänta en sekund när jag bestämt mig för något. På detta följde lite ommöblering för vad göra med det gamla bordet som är sjukt ohanterligt och vars omplacering kräver lite planering? Det fick agera tv-bord tillsvidare. Helt genomtänkt var detta bordsbyte inte för någon vettig belysning kan man inte tala om; dock finns det plenty med ljuskällor att flytta omkring på så det löser sig. Inte helt hundra på hur det gick med feng shuin dock, men jag jobbar på den.
 |
| Bordet är Hay's "About a Table" |
Efter detta var jag vrålhungrig, igen, men var tvungen att släpa mig till butiken eftersom sönerna druckit upp den sista mjölken som jag sparat för morgonkaffet. När jag återvände öppnade jag av någon anledning vårt tomflasksskåp varpå en triljon flaskor och burkar rullade ut på golvet och spillde och skramlade och hade sig och DÅ brast kamelens rygg!
(Kamelen, that would be me.)
"NEJ SAAAAATAN nu får det räcka", vrålade jag, "det här var droppen! Nu kommer ni hit ÖGONBLICKLIGEN och ordnar de här i olika kassar, hur satan är det möjligt att INGEN, INGEN utom jag i det här hemmet gör någonting överhuvudtaget utan att jag säger till! Om ens då!"
Artonåringen dök upp och gjorde som jag sagt medan han muttrade att jag har något problem ( - jo, många! hormoner och dagdrivare being two of them - ) och är en hycklare och att de flesta flaskorna är mina ( - that's not the point! - ) och att i synnerhet de flaskorna som hade utrinnande bottenskyla kvar var mina ( - jaja, that's not the point either!)
Slutet gott allting gott, men var i säng först tolv och vaknade klockan sex, arg som ett bi. (Hormoner, ni vet, eller en del av er vet.)
Nytt bord kräver nya stolar, så dessa hade jag också beställt och de anlände idag eftermiddag med buller och bång, alltså bokstavligen, för postens kille beslöt dra upp dem för trapporna med en freakin' vagn! Tre våningar! En granne klev ut i trappan och jag trodde hen skulle detonera av ilska. (I do not blame hen.) Inte nog med detta, utan när jag öppnade lådan och artonåringen hjälpte mig att montera ihop den första stolen (för att jag var så håsig att det blev till ingenting) så visade det sig att den var fullständigt ridare. (Ridiculous, för den som inte hängt med oss sen tonåren.)
Alldeles för liten, för grund, för låg, helt ridare, helt enkelt.
("Kollade du liksom inte specsen på förhand?" näsvisades sextonåringen. Well, shut up.)
Packade in stolarna i sina lådor igen, bar ner dem till bilen i två omgångar för retur varpå jag sprang sex kilometer i rena rama argelsen. (Ilskan, för den som inte kände mig som barn.) Det regnade hela vägen.
Och sen då?
En värdslig sak, det här med hormoner och bord och stolar och söner och tomflaskor och postgubbar och grannskap. (Och sönerna? De flydde till sin Far.)
