Påsksöndag

Måste väl plita en rad eller två eftersom jag nu släpade med mej datorn ända hit. 

Notes from a trip:

- har sovit 9-10 timmar per natt och min dygnsrytm är helt ur led

- skäms av att inte ha deltagit i en enda historisk runda i en stad full av historia, men idag var första dagen jag kände mej kapabel att ta in någon form av information förutom matsedel och när jag vaknade till denna insikt var det försent; imorgon reser jag hem

- visar sig att huset jag bor i tillhör eller har tillhört en lokal konstnär - Ivo Grbic - och det totalförstördes under kriget i början av nittiotalet, liksom mycket annat av stan. Konstnären som måste vara närmare nittio lär fortfarande, eller igen, bo i övre våningen och hans konst finns till påseende i gatunivå

- har ätit obeskrivligt goda skaldjursrätter och druckit mestadels rosé

- min största motgång på resan var när jag av misstag slagit av vattenvärmaren på natten och måste ta en kalldusch på morgonen; må tilläggas att detta knappast är tvättäkta Airbnb utan mera som ett boutiquehotell med två rum och jag kunde inte vara med nöjd med läget och valet

- härlig fotogenisk och hemtrevlig stad med skrymslen och vrår och trappor och lutande terrasser med filtar och värmelampor

Glad Påsk!

Hälsningar från Dubrovnik! Jag bor i en finfin Airbnb-lägenhet med balkong mot en av tvärgatorna till Stradun, huvudgatan ni ser nedan. Solen skiner och det är bara så fint överallt.

 

Loose Cannon

Ibland frågar man sig, vad som händer den dag då man stannar upp efter att ha ångat på som ett lok i månader? Time will tell. 

Det har varit styrelsemöten, informationstillfällen, styrelsebeslut, möten, dokumentation, illustrerande, sömnlöshet, flytt av son, inköp av stuff, jobb som en blådåre. Men roligt som bara den; det drabbar ju ingen soffliggare precis. Men slog mig att jag inte haft regelbunden kontakt egentligen med någon under de senaste månaderna; ja utom mina barn då, men det räknas nog inte. Känner mig lite lösryckt ur alla sammanhang men samtidigt pånyttfödd. (Nå skinnet är inte som på en nyfödd. Men annars.) Vänta bara båda min barn är utflyttade; då är jag ju banne mig en totalt loose cannon.

Hursomhelst. Jag sover äntligen som en klubbad; beror det på sömnmasken som gör djupa spår i mitt kollagenfria skinn under natten eller på tröttheten som hunnit ifatt mig eller på våren som ersatt den fruktade vårvintern eller allt pollen; aivan sama. Känslan av att vakna när man faktiskt sovit i sju eller åtta timmar? Ja, den som vet, hen vet.

Weekenden var avkopplande trots fullspäckad. Fredag och lördag inredning och shopping hos och med nittonåringen. På kvällen hann jag äntligen med en sväng till gymet. Det här med motion tre gånger i veckan visade sig utopistiskt åtminstone tillsvidare men igår kväll promenerade jag faktiskt via röstningslokalen till Drumsö på styrelseuppdrag efter att jag först illustrerat i sju timmar.

Uppdragsgivaren mestadels nöjd med mina alster verkar det som, men denna argbigga ratades, så henne fick jag tona ner lite.

Folk frågar ibland var jag får inspiration till mitt ritande. På en skrivarkurs fick jag en gång det enastående tipset; gräv där du står. 

Urban Dictionary, "Loose Cannon": An individual who has little to no self control, does not think logically, whose grasp on reality is feeble. a seemingly misunderstood person who is in fact a walking disaster waiting to happen.

Havaintoja Kalliosta

Om livets gång och min livskumpan.

Så flyttade då nittonåringen på riktigt. Vi hade träff i hans nya hem idag efter jobbet och pynjade ihop några möbler och fyllde hans kylskåp.

På hans trappa satt en puligubbe och drack vodka. 

Ansvaret tynger.

På vägen hem var jag så hungrig att jag höll på att avlida trots att jag precis ätit en sallad och innan dess ett mellanmål och innan dess en jättelunch.

"Du har kanske binnikemask", sa sjuttonåringen.
"Det sa min mamma också hela min barndom, för att jag var så mager och alltid hungrig!"
"Exakt. Du har alltså haft den i trettio år."

De goda nyheterna antar jag är att sjuttonåringen inte fattade att jag har haft den i fyrtio år redan. Och att någon faktiskt har orkat med mig alla dessa år.

Full rulle

Ett och annat projekt på g som tagit min tid. 

Hux flux beslöt vi häromveckan att nittonåringen flyttar hemifrån. Alltså tog vi hans pick och pack förra söndagen - en teve, en högtalare, en halare, en stol och några klädesplagg -  och förde det till hans nya hem i Berghäll innan han åkte tillbaka till Obbnäs. 

"Du inser att det är du som får sköta den här flytten" sa han, "för jag är i armén. Inte som att jag skulle orka använda mina lediga weekender till att fylla i någå blanketter eller skaffa någå stuff."

Tacksamheten bland min avkomma?

Hursomhelst, blir ju mycket lycklig av att inreda och har fått fria händer, så kan leva med detta. Tillbringade torsdag kväll med att hänga upp gardiner och vänta på soffa och bord som jag beställt från det blågula varuhuset. De kom på utsatt tid och jag föll bara en gång på rygg medan jag packade upp soffan. Landade på papplådan med bordet i. Klarade mig dock oskadd. 

Känslan i en annan lägenhet, i en annan del av stan med nästan inga möbler och inget förflutet? Fick en närapå oemotståndlig lust att ta mitt pick och pack och dra iväg någonstans där jag kan börja från noll.

Fick även häromveckan beställning på några illustrationer, vilket förstås gör mej urlycklig, men kreativitet kräver ju både tid och sysslolöshet, vilket inte precis funnit i överflöd på sistone. Men man gör ju sina val. Har med andra ord tillbringat denna soliga dag framför Photoshop i sonens f d rum som jag gjorde om till arbetsrum samma kväll han flyttat. (Alla sörjer på sitt sätt.)

Även slängt i mej ett lass sushi som Foodora hämtade när jag befunnit mej i flowtillstånd och plötsligt byggt upp en galen hunger. När det ringde på dörren hade jag närapå glömt att jag beställt mat.

Fem timmar ritjobb må räcka för en lördag. Nu måste jag avrunda och ta dagens första dusch innan det blir skumppa och middag och gud vet vad.

Kaviaren

Med risk för att jinxa så säger jag att oj så gott jag sovit de senaste nätterna! Känner mig som en människa igen.

Helt på kartan är jag dock inte ännu heller; man kan väl säga att hårdskivan är full. Mor fick påminna mig om en grej igår och när jag väl utförde den så hade jag ändå missat pudelns kärna p g a okapabel att ta in information ur ett mejl klockan tio på kvällen. Idag kväll letade jag förgäves i kylskåpet efter Kalles romkräm ( - den som ännu i min barndom fick heta Kalles Kaviar -) som jag trodde jag köpt igår. 

Senare råkade jag på den av en slump.

Lyckligtvis delade en kompis häromdagen en länk på Facebook som påstod att glömska tyder på oerhörd intelligens. 

I am a freakin' genius! 

Geniet får till all lycka tillbringa weekenden helt själv, som det heter i Sverige, för nittonåringen är visserligen på permis men han checkade in hos sin Far, som å sin sida kidnappade sjuttonåringen och åkte till Spanien. 

"Högarn 💙"

"Viikonloppuja!"

Idag på jobbet kändes det äntligen som att jag är on top of things. Nämnde stolt detta åt de kollegor som frågade hur det går. Några timmar senare knallade jag hemåt och vinkade glatt i korridoren och ropade "Viikonloppuja!"

On top of things en ganska fjärran känsla efter detta inträffande på en tisdag.

Har nyligen bytt arbetsrum och lämnade efter mig en lapp det det stod "En ole saanut kenkää - vielä - olen vain muuttanut toiseen huoneeseen ;)"

Självuppfyllande profetia måhända?

Tjugo i sex brände jag på längs hemgatan för att hinna slänga i mig ett mellanmål innan pilatesen klockan sex. I samma ögonblick fick jag meddelande av nittonåringen att han kommer på kvällspermis. Tvärbromsade vid S-Market och köpte hamburgaringredienser; dit for den pilatesen. Mina två följande kvällar är bokade i styrelseärenden men kanske jag går till gymet imorgon  bitti klockan sex trettio? 

Muahhaahhaa!

Imorse kurvade jag via nittonåringens nya hem Louhi där han stod på vakt vid Salutorget.

Av att provligga sängar igår blev jag mest matt. Försäljarna blev sneda av myötähäpeä när jag sa att jag nog vill ha en dubbelsäng ( - för att köpa en enkel skulle ju vara att helt slutligt ge efter för mitt öde och nog ska jag väl ha flaksi ännu nångång här i livet; på vilken tid detta ska ske har jag dock svårt att föreställa mig i dagsläget -) men blir sur av att betala för en halva som ingen sover i. Det svider tillräckligt att betala för en extra säng när man reser ensam, men att göra det även hemma? (Note to self: Man kanske inte ska shoppa dubbelsängar när man har pms.)

"Ota korttini, pidän tämän mielessä hinnoittelussa", ropade försäljaren i Unikulma efter mig.

Hemma lade jag två bäddmadrasser på varanda och sov som en stock. Drömde om olika män som ledde mig över smala broar och längs med klippskrevor samt bar mina väskor och köpte mig drinkar.

Choosing your battles.

Jag tillbringade större delen av min barndom ritande och skrivande i mitt rum. Mellan varven möblerade jag om eller blev kallad ut i skogen för att dra kvistar.

Mycket finns inte att tillägga om min weekend. Pynjade mest hela lördagen med ett nytt ritprojekt medan det regnade och stormade. Avrundade med bastu och två glas rödvin. På söndag stormade det fortfarande men solen sken och jag mindes plötsligt att skogshuggaren hade slagit mitt sly i vintras.

Om jag hade problem att få tiden att räcka till tidigare så ser det inte precis ljusare ut under de närmaste veckorna. Ska man jobba, motionera helst tre gånger i veckan, blogga,  illustrera, sitta i tre styrelser, hålla hushållet i skick, assistera närapå-vuxna-barn med deras stuff och dessutom dra kvistar..... så kan det vara utmanande. 

Sjuttonåringen fick ingen middag idag, för jag svepte en hemgjord grönsmoothie och gick och provlåg sängar och köpte en grönväxt till jobbet. 

Men - helgen på stugan var GULD.

Over and out.

Distansen och dansen

Inget under att min Far ringde och undrade om jag fortfarande är stressad när jag inte synats till på bloggen. Tycks inte ha varit här inne på en vecka. 

Jo, fortfarande stressad. Så mycket jobb och palavrar och avbrott under arbetsdagen att omöjligt att slutföra en enda sak och nya ramlar in hela tiden. Inte så sugen på att logga in på elektroniska apparater om kvällarna, eller jo, på sin höjd totalt avtrubbat och ohälsosamt some-surfande men inte kapabel till något produktivt. Förra lördagen gick till personligt pappersarbete i olika format och när jag till slut var tvungen att göra min skattedeklaration två gånger på grund av tryckte på fel knapp just som jag fått hela deklarationen gjord och tappade allt så brast jag i gråt. Bestämde i denna stund att boka in en landevisit eftersom det är det enda som hjälper i dylika fall. Av denna anledning sitter jag nu och skriver i totaltystnad på stugan. 

Sov åtta timmar utan att röra en fena och drömde att jag av en slump träffade en gammal klasskompis på en toalett på ett centraleuropeiskt hotell. Snäppet bättre dröm än den om en vinglös fladdermus stor som en hund förra veckan. (Hur jag visste att det var en fladdermus när den saknade vingar, det vet jag inte.) Vaknade utvilad imorse för första gången på evigheter och har idag  fått mera gjort än under tre dagar på kontoret. Dessutom tyst och stilla, halleluja! 

Okej, fullt så idyllisk var dagen inte som de ovanstående Instagram-bilderna antyder. Jobbade som en blådåre och stugan såg ut därefter. 

Vadå stor monitor? Jo, det är min tv.
Ser ju ingenting på laptopens 14-tums skärm, inte ens med glasögon från min egen arbetsplats.

Vinflaskan är från förra visiten och lyftes bara ut ur kylskåpet för att ge plats åt mjölken.
Tro det den som vill. 

Avrundade dagen med bastubad och hönssallad. Och plötsligt hittade jag energin att titta in här på bloggen; stugkonceptet funkar alltså till belåtenhet.

Livet har inte bara varit stress; förra lördagen var det flickkväll med pasta och vin och skumppa och dans. Lysande idé när man är så trött att man börjar gråta av sin skattedeklaration, men lyckat blev det i alla fall. Söndag repade jag mig tills jag gick iväg och såg en film om mig själv och mitt fantastiska liv och mina fantastiska kärlekshistorier: Gloria Bell

Syster rekommenderade den. Wonder why?

För övrigt? Nittonåringen är tillbaka i Obbnäs och fortsätter som däcksofficer på Louhi. Nöjd med sitt öde tydligen. Sjuttonåringen är hos sin Far, men vad han tycker om saker och ting vet man som vanligt inte. Sergej kom och städade mitt hem igår efter en månads paus, halleluja för det också. Må vara att han stjäl tuppappersrullar eller lider av irritable bowel syndrome eller använder dem till att tvätta mina badrum, vilket han påstod när jag konfronterade honom, aivan sama, halleluja. 

Ses igen nästa torsdag? Hoppas ju skriva lite oftare, men reality bites.

A good night's sleep.

Världen ser så mycket ljusare ut när man sovit gott. Vaknade visserligen klockan två vilket blivit min normala panikvakningstid och började tänka på ett kontrakt jag inte hunnit göra något åt, men lyckades lugna ner min hjärna och somna om. När jag öppnade rullgardinen var det ljusare indeed; min bil var snötäckt. 

Fy fan för vårvinter!

Men, var hos frissan ikväll och föryngrades något av de tio år jag lagt på nacken sen årsskiftet. Fick igår och idag saker och ting på jobbet till en punkt där jag känner att jag kan handskas med saker och ting. Må vara att den känslan går om imorgon, men nu är jag tillfreds. Och sen blir det weekend och jag kan ta itu med allt det jag inte haft tid för här hemma; skattedeklarationer, avkommarelaterat stuff, motion, personliga projekt, vänner och vin..... you name it. 

Och en ny säng! Jag behöver en ny säng. Efter att ha sovit i hotellsängar i en vecka kom jag hem och lade mig på min brits och vaknade med domnade armar och nackspärr och beslöt att det får vara nog. Till och med min nya IKEA säng på stugan funkar bättre än den här.

De överlevande.

Rekryten kom in i aukkin (underofficersskolan) och hamnade genast i den fruktade JoHan. Det innebar tydligen 3 timmars sömn under tre dygn, undernäring, timtals skogsmarscher, idrottsövningar mitt i natten och pyskiska tester i form av bl a prov skrivet i ett kolmörkt rum med diskobelysning.

"Tror du du orkar?" frågade jag igår när han vakat i fyrtioen timmar.

"Klart de", svarade han. "De e siisti af."

"Överlevde", skrev han vid lunchdags idag. 💚

Sjuttonåringen å sin sida fick till min fasa också kallelse till armén. Fattar inte vart tiden har gått och hur mina barn är snudd på vuxna. I och för sig, när jag ser mig i spegeln eller släpar mig hem från jobbet så inser jag att det är sant; tid har gått. Jag ser ut som något katten släpat in och känner mig som om jag fastnat i tröskeln under det att. Just nu känns det som att jag åldrats tio år under de senaste månaderna. Jag hoppas det känns annorlunda längre in på våren. Skulle säkert hjälpa att sova gott, men det händer nuförtiden ungefär var fjärde natt. Jobbet? Vårvintern? Saknaden av någon? En kombo av allt detta. Skulle också hjälpa att röra på sig mera, men tiden och energin har inte räckt till. Idag släpade jag mig äntligen till gymet och kände en glimt av mitt forna jag. 

I min egen bubbla och jobbstress och allt som sker har jag totalt missat hur det går för min yngsta i yrkesskolan. Visade sig att han börjat ha läxor (!) och att han gjort dem (!) och haft presentationer (!) och och skapat visuella identiteter och logon och ditt och datt. Där ser man.

Minisemestern

Veckan gick i Warsawa, där jag först var på arbetsresa inklusive fabriksbesök och middagar och möten och workshops och sedan tog en långhelg för mig själv. Fann visserligen mig själv skickande e-post ännu på fredag förmiddag tills min chef upprört chattade mig och påminde mig om att jag var ledig. Ja visst ja. 

Vandrade ut på stan. Mest vandrat och vandrat, knäppt bilder här och där, åkt lite spårvagn, druckit kaffe och vin och ätit, väldigt gott faktiskt. Konceptet modern europeisk restaurang funkade bäst. Till skillnad från t ex i Prag fick jag ett vänligt bemötande överallt; visserligen blev jag placerad vid bardisken på krogen Kieliszkinahozej, men sånt händer ju i hemlandet också om man kliver in utan bokning på en fredag. 

 

Därifrån gick jag på jazzkonsert (Marek Napiórkowski Trio feat. Luis Ribeiro) på den lilla klubben 12on14. Mycket angenämt och i synnerhet underhållande att se en del av publiken i sån extas att man trodde de rökt på; jag kan nog hamna i motsvarande tillstånd - av soul eller blues kanske? - men ren jazz är inte helt min grej även om det var imponerande.

Gamla stan var väldigt fin såklart; nybyggd på 50-talet efter totalförstörelse under kriget. Skäms att medge att jag inte besökte ett enda historiskt museum under min vistelse; var inte kapabel eller villig att ta in någon information efter arbetsdagarna (eller ska vi säga arbetsveckorna, - månaderna, som gått...).

Många andra delar av stan är jättefina, men fastnade inte på bild. Så jäkligt stort och arkitektoniskt att Helsingfors kändes som en lilleputtstad när jag kom hem. Nå, mindre charmiga delar har stan ju också; till exempel var jag inte så imponerad av området kring hotellet för arbetsresan.

Lyckligtvis bytte jag torsdag kväll till hotell Indigo precis invid "huvudgatan" Novy Swiat. Suberbt läge och hotell precis i min smak. På denna resa var jag dessutom så trött att jag på eftermiddagarna måste krypa ner under täcket för dagssömn och Netflix. Riktig semester, alltså, om än bara två dagar.

Lördagen spenderade jag bland annat i Lazienkiparken och den var minsann inte heller liten! 

Finfint. Massor finns kvar att se och göra i stan om jag någon gång åker tillbaka.....

Helgen som försvann.

Idag på gymet vid sjusnåret började det äntligen kännas som weekend. Tidigare på dagen gick jag omkring och ryckte i olika butiksdörrar, säker på att det bara var lördag. Småningom gick det upp för mig att helgen är över; det är måndag imorgon. WTF?

Rekryten dök upp på loma på fredag kväll och fyllde vardagsrummet med ungdomar som grundade inför kvällens fest. Båda nätterna spenderade han dock hos sin Far (som inte var hemma) och så dök han upp här för att äta. Inte riktigt hållbart koncept det här - allra minst för honom, som bollar omkring mellan tre adresser, själv skulle jag flippa ur, det gör jag ju i o f s redan på en adress - även om han är välkommen och saknad. Överväger olika alternativ.

Min gårdag gick mestadels till skrivelse av olika styrelseprotokoll och denna dag till att hinna ikapp med ogjort jobb och påbörja några i tillfällig sinnesförvirring åtagna uppdrag fast min tid redan innan var slut. Hann dock igår kväll med sjuttonåringen på bio på Green Book. Mycket sympatisk - och man fick vin på Kinopalatsi! - men Oscar för årets bästa? Hm. Satt dock på första raden och hade hellre tittat på Viggo Mortensen på lite längre avstånd, kanske det (miss)färgade min upplevelse. Mest hade jag velat gå någonstans och dansa till lite jazz-blues efteråt. Det får bli en annan gång.