Rekryten kom in i aukkin (underofficersskolan) och hamnade genast i den fruktade JoHan. Det innebar tydligen 3 timmars sömn under tre dygn, undernäring, timtals skogsmarscher, idrottsövningar mitt i natten och pyskiska tester i form av bl a prov skrivet i ett kolmörkt rum med diskobelysning.
"Tror du du orkar?" frågade jag igår när han vakat i fyrtioen timmar.
"Klart de", svarade han. "De e siisti af."
"Överlevde", skrev han vid lunchdags idag. 💚
Sjuttonåringen å sin sida fick till min fasa också kallelse till armén. Fattar inte vart tiden har gått och hur mina barn är snudd på vuxna. I och för sig, när jag ser mig i spegeln eller släpar mig hem från jobbet så inser jag att det är sant; tid har gått. Jag ser ut som något katten släpat in och känner mig som om jag fastnat i tröskeln under det att. Just nu känns det som att jag åldrats tio år under de senaste månaderna. Jag hoppas det känns annorlunda längre in på våren. Skulle säkert hjälpa att sova gott, men det händer nuförtiden ungefär var fjärde natt. Jobbet? Vårvintern? Saknaden av någon? En kombo av allt detta. Skulle också hjälpa att röra på sig mera, men tiden och energin har inte räckt till. Idag släpade jag mig äntligen till gymet och kände en glimt av mitt forna jag.
I min egen bubbla och jobbstress och allt som sker har jag totalt missat hur det går för min yngsta i yrkesskolan. Visade sig att han börjat ha läxor (!) och att han gjort dem (!) och haft presentationer (!) och och skapat visuella identiteter och logon och ditt och datt. Där ser man.