Distansen och dansen

Inget under att min Far ringde och undrade om jag fortfarande är stressad när jag inte synats till på bloggen. Tycks inte ha varit här inne på en vecka. 

Jo, fortfarande stressad. Så mycket jobb och palavrar och avbrott under arbetsdagen att omöjligt att slutföra en enda sak och nya ramlar in hela tiden. Inte så sugen på att logga in på elektroniska apparater om kvällarna, eller jo, på sin höjd totalt avtrubbat och ohälsosamt some-surfande men inte kapabel till något produktivt. Förra lördagen gick till personligt pappersarbete i olika format och när jag till slut var tvungen att göra min skattedeklaration två gånger på grund av tryckte på fel knapp just som jag fått hela deklarationen gjord och tappade allt så brast jag i gråt. Bestämde i denna stund att boka in en landevisit eftersom det är det enda som hjälper i dylika fall. Av denna anledning sitter jag nu och skriver i totaltystnad på stugan. 

Sov åtta timmar utan att röra en fena och drömde att jag av en slump träffade en gammal klasskompis på en toalett på ett centraleuropeiskt hotell. Snäppet bättre dröm än den om en vinglös fladdermus stor som en hund förra veckan. (Hur jag visste att det var en fladdermus när den saknade vingar, det vet jag inte.) Vaknade utvilad imorse för första gången på evigheter och har idag  fått mera gjort än under tre dagar på kontoret. Dessutom tyst och stilla, halleluja! 

Okej, fullt så idyllisk var dagen inte som de ovanstående Instagram-bilderna antyder. Jobbade som en blådåre och stugan såg ut därefter. 

Vadå stor monitor? Jo, det är min tv.
Ser ju ingenting på laptopens 14-tums skärm, inte ens med glasögon från min egen arbetsplats.

Vinflaskan är från förra visiten och lyftes bara ut ur kylskåpet för att ge plats åt mjölken.
Tro det den som vill. 

Avrundade dagen med bastubad och hönssallad. Och plötsligt hittade jag energin att titta in här på bloggen; stugkonceptet funkar alltså till belåtenhet.

Livet har inte bara varit stress; förra lördagen var det flickkväll med pasta och vin och skumppa och dans. Lysande idé när man är så trött att man börjar gråta av sin skattedeklaration, men lyckat blev det i alla fall. Söndag repade jag mig tills jag gick iväg och såg en film om mig själv och mitt fantastiska liv och mina fantastiska kärlekshistorier: Gloria Bell

Syster rekommenderade den. Wonder why?

För övrigt? Nittonåringen är tillbaka i Obbnäs och fortsätter som däcksofficer på Louhi. Nöjd med sitt öde tydligen. Sjuttonåringen är hos sin Far, men vad han tycker om saker och ting vet man som vanligt inte. Sergej kom och städade mitt hem igår efter en månads paus, halleluja för det också. Må vara att han stjäl tuppappersrullar eller lider av irritable bowel syndrome eller använder dem till att tvätta mina badrum, vilket han påstod när jag konfronterade honom, aivan sama, halleluja. 

Ses igen nästa torsdag? Hoppas ju skriva lite oftare, men reality bites.