I söndags tog jag mig efter många om och men till Hagalunds golfbana för vinterns första skidtur. I rädslan för mörkrets inbrott skidade jag bara ett varv, som enligt skidkartor jag hittat på nätet är 3,7 kilometer. Kanske lika så bra att jag inte skidade längre, eftersom redan detta resulterade i faslig muskelvärk på ovanliga ställen.
Ska som nästa leta rätt på kvällsupplysta spår. Kanske.
Sjuttonåringen idkar sin egen sport och vann igår med sitt lag två utdragna matcher i Counterstrike-turneringen Insomnolence som arrangeras av hans skola (Prakticum). Deras lag - Los Baldos - gick alltså vidare och fortsätter nästa vecka. Spelet går basically ut på att ta livet av så många som möjligt på möjligast korta tid, men efter att ha läst handböcker i Esport är jag beredd att stöda honom i hans hobby som tydligen gör honom mycket lycklig. För övrigt avverkar han sin sista praktikvecka på Arbis IT-avdelning och återvänder till studierna på måndag.
Jobb har jag så mycket att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Väljer tillsvidare det förra. Har tydligen också lärt mig något under årens lopp för håller krampaktigt fast vid min fritid. Työt eivät tekemällä lopu, eller hur, fast visst har det ju också hänt.
Idag hann jag hem och vända innan min pilatestimme som jag nästan somnade på. Utöver huvudvärken jag skaffade under det påföljande bastubadet har jag en hemsk boksmälla efter att avslutat Mikael Persbrandts skandalösa memoarer som gärna fått räcka mycket längre. Nästa på listan är Michelle Obama som jag fick i julklapp.
Zzzz.
