Imorse i ottan klev två reparatörer in för att fixa min tupp och mitt vindiga duschskåp. Den ena hade vackra stjärnögon och den andra påminde mest om Håriga Rumpan, karln som brukade vänta på buss nummer 287 med oss i Nupurböle som små. Snälla var de båda två och jag lämnade dem med sitt och körde till kontoret genom mysigt snöväder. Allt jag åtog mig gick som smort och tidig eftermiddag begav jag mig med stora farhågor till Sörnäs för att skaffa boendeparkering åt nittonåringen. Föreställde mig timmar av väntan i någon betonglokal utan fönster och var helt säker på att anstalten antingen skulle hinna stänga innan det blev min tur eller åtminstone att Håriga Rumpan Vol 3 skulle betjäna mig om jag någonsin hann fram till disken.
Döm om min förvåning när lokalen var så fin att jag knappt vågade sätta mig i sofforna. Efter en väntetid på endast tio minuter blev jag inkallad i en glasbur där jag betjänades av en dam som log så brett att jag trodde hon skulle spricka. På tre minuter fick jag en ny boendeparkeringsdekal för två bilar och tack vare den smidiga betjäningen var det lätt att förlåta henne för att hon laminerat in ett hårstrå på baksidan av kortet.
Jag hann redan tänka att januari blivit min vän tills jag senare i matbutiken tappade olivoljan i golvet bredvid snabbkassan.
