...sa det, och en vecka passerade. För första gången på länge har jag haft så mycket jobb att knappt hunnit tänka en egen tanke under arbetsdagen. Tisdag tvangs jag skippa min bastutur på grund av husbolagets styrelsemöte. Onsdag lyckades jag äntligen påbörja min skattedeklartion varefter jag släpade min äldsta son till Galna Dagarna för att pröva kostymer eftersom han nu bevisligen blir student i år. Det började krypa i hela kroppen av att stiga in där i larmet och efter att ha prövat två i vilka han såg ut som en förvuxen seriefigur gav vi upp och gick till Halonen i stället. Där hann vi precis hitta en lämplig modell för extra långsmala och konstatera att buntarna måste förlängas innan butiken stängde. Torsdag kväll gick återvände vi alltså för att mäta upp korrigeringarna och beställa studentmössa. Tittade samtidigt in i en presumtiv festlokal och skickade upprymt bilder till sonens far. Denne vidhöll dock bestämt att festen kan och bör hållas hemma hos honom. När undertecknad ifrågasatte hållbarheten i detta arrangemang föreslog sonens far en planeringspalaver för att fördela ansvaret. Ser man på. Så går vi med andra ord vidare tillsvidare.
Efter allt detta sprang jag ett varv runt Brunnsparken i för tunna trikåer och för varmt på överkroppen. Hormoner, gatudamm, pollen och en fullspäckad vecka gjorde mig totalt kraftlös och oföretagsam. Halv tio klampade sönerna iväg till butiken "för det tycks ju inte serveras någon mat i det här huset idag". Nej då, det tycktes det inte.
Igår efter jobbet min vanliga runda med gym, hämt-sushi åt mig och sextonåringen eftersom artonåringen åkt iväg och hälsat på kusinen och himmelsk bastu. Hann dricka ett glas bottenskylt med rödvin innan jag kröp i säng, släckte lampan klockan elva - när hände detta senast på en fredag? - och sov tio timmar i ett sträck.
Ute full vår, längtar oerhört till landet där inte ögonen slammas igen av gatudamm eller halsen känns som ett rivjärn och solen säkert värmer och det börjar grönska och man har naturen rakt inpå.