Ikväll åt vi sushi på Fuku i blandat sällskap - gamla och nya och nygamla familjer i en skön röra - till den färska sjuttonåringens ära. Ofattbart att om ett år är båda mina barn om inte vuxna så åtminstone myndiga.
Tiden går i en rasande fart. Känns som att jag inte hinner med i min egen vardag, vilket bevisas bland annat av att hörnen dignar av IKEA kassar med rent byke medan bykkorgarna svämmar över av smutstvätt. Räkningarna blir obetalda av tidsbrist och glömska och jag kommer följaktligen inte längre in på Hesari (som jag visserligen vanligtvis väljer att inte hinna läsa) och mitt Adobe-konto är otillgängligt.
Allt detta och insikten att jag inte hunnit rita en enda bild på en månad fick mig häromveckan i en svag stund att nappa på en annons för en städfirma som ständigt dök upp i mitt medieflöde. Igår morse släppte jag in städerskan som visade sig vara en städare, låt oss kalla honom Sergej. Han skakade hand med ett löst grepp men verkade hygglig och ivrig att påbörja arbetet. Medan jag visade honom runt upptäckte jag till min fasa att han luktade ohyggligt illa. Lämnade honom ensam att städa och åkte till jobbet. Först på vägen hem mindes jag hela städprojektet och såg med längtan fram emot att kliva in i ett nystädat väldoftande hem utan att jag själv behövt lyfta ett finger, för första gången på sådär femton år. När jag öppnade fann jag att ytorna var skinande rena och arbetet oklanderligt utfört, men ve och fasa - hela hemmet luktade Sergej.
I min e-postlåda väntar nu en enkät där jag ska utvärdera Sergejs arbete. Kämpar med mitt samvete om hur jag ska framföra önskemålet om att Sergej trots sitt utmärkta arbete inte längre kan komma och städa mitt hem. Känns ju lite som att Lokapalvelu kommer och tömmer avloppen men lämnar en hög hundbajs på tupplocket? Sånt kan man ju inte betala hundratals pengar för, eller?