En kväll när jag kom hem från jobbet, måtte ha varit onsdag, möttes jag av ljudet av tvättmaskinen. Rätt så hemtrevligt. Jag tror nittonåringen har tvättat fyra satser byke vid det här laget. Idag när jag kom hem och vände efter förmiddagens gymbesök var nittonåringen ute på vift och sjuttonåringen stod och kokade ravioli och rev parmesanost. Jag slås med häpnad varje gång jag inser att de står på tröskeln till vuxenlivet och att jag själv därmed står på tröskeln till en helt ny fas i mitt eget liv.
Känns som ett under att man någon gång i tiden klarat av att sköta jobb och barn och hela faderullan 24/7. Diskuterade detta vid matbordet ikväll med husets dagisfarbror, som beskrev pottstunder med fyra barn på en gång och parkpass i duggregn och måltider med ett- och treåringar som hostar en upp i ansiktet och breder tre centimeters smörlager på knäckebrödet. Han börjar småningom inse varför man ibland tappar nerven på sina barn - en del iofs lättare än andra - men vidhåller fortfarande att han alltid behåller fattningen och kommer att göra det också med eventuell egen avkomma. Jag försökte förklara att egna barn triggar lite andra känslor i en än andras och att man lever rätt nära gränsen av sin fysiska och mentala kapacitet i ganska många år när barnen är små vilket bidrar till att tålamodet ibland tryter.
När jag nu ser mammor eller pappor skrika åt sina barn eller ta för hårt i dem någon kväll i matbutiken får jag lust att gå fram och trösta barnet och fråga hur det är fatt, ge det en banan i handen och klä av det dess kliande mössa. Men hade jag denna närvaro för femton år sedan efter en intensiv arbetsdag påföljd av mötet med ett barn som inte ville bli upplockat från dagis och vägrade ta på sig sitt säkerhetsbälte och skrek som en mistlur i butiken då hen inte fick ta godis från lösviktshyllan (- om inte hen var i matbutiken med sin pappa såklart -) när där hemma väntade ett oundanstädat morgonmål, bykberg, middagslagning, sängdags där barnen flippade ur och betedde sig som vilddjur...bara för att nästa dag börja om allt från början?
Nej verkligen inte.
Men trots alla brister i föräldraskapet står de två odjuren nu här och kokar ravioli eller tvättar byke och kramar hej och hejdå ( - okej, bara den ena -) och droppar ur sig livsvisdomar och klokheter så att man tappar hakan.
Livet har sin gång.
I torsdags tog jag flyget till Oslo i ottan och besökte vårt kontor i Ensjö. Hade gjort misstaget att skriva till kollegorna på svenska i stället för engelska så dagen gick på norska som jag förstod med varierande framgång. Blev i alla fall klart att mannen till en av mina kollegor sågat av sig pekfingret med en cirkelsåg och låg på operationsbordet när jag klev in. Blev också klart att man inte går ut och äter lunch i Oslo utan i stället brer sig en smörgås av gemensamt virke i köket och firar lillajul med firman på en lördag. Snappade också upp en del om businessen men redogör inte för det här. Var rätt utmattad i slutet av dagen kan jag lova.
För övrigt härligt att resa ensam. Hade på morgonkvisten sinnesnärvaro nog att plocka med mig min bok att läsa på flyget - finns ju inget bättre sätt att spendera flygtid, den tid-till-spillo som för tio år fick det att krypa i kroppen men som nu mottages med tacksam närvaro. Också härligt att ha bilen väntande på flygfältet och slippa åka taxi med någon pratsam chaufför utan människokännedom.
Dessa små lyckliga stunder i vardagen.