Bloggandet har lidit av sommarvärmen. (Så även bloggaren, som inte sprungit en meter eller besökt tillstymmelsen till gym på två veckor, vilket känns i kropp och själ, men eget fel som Systersonen skulle säga.) Den senaste veckan i ett nötskal:
Mat och dryck på olika terrasser och restauranger i stan. Avlämnande av hårdvara och mjukvara på före detta arbetsplats. (Tycks ha glömt efter mig två tröjor och en påse hammare och spik; do not ask.) Tågresa till Björneborg för Pori Jazz där vi lyssnade till James Blunt, Jessie Ware och Alanis Morrisette i värmebölja varvad med regn.
Hem söndag kväll till en lägenhet obeskrivligt kvav. Att byka undan och packa ihop igen för nästa etapp av semestern var en pärs. Lyckades ändå trycka in kassar och söner i bilen på måndag vid lunchdags och körde ut till herrgården via glass och matbutik.
Hem söndag kväll till en lägenhet obeskrivligt kvav. Att byka undan och packa ihop igen för nästa etapp av semestern var en pärs. Lyckades ändå trycka in kassar och söner i bilen på måndag vid lunchdags och körde ut till herrgården via glass och matbutik.
Här är vi nu installerade för två veckor framåt. Eller nåja, bloggaren åtminstone; artonåringen åker till Rockoff över weekenden och planerar även hälsa på en kusin i väst innan återvändo hit. Sextonåringen svarar sitt standard-"Inte vet jag" på vad han vill göra och "Antagligen inte" på om han vill hänga här med mig över helgen. Go figure. Time will tell.
Herrgårdsvistelsen har tillsvidare gett följande vid handen:
- en miljon hungriga myggor har fötts och inkvarterat sig i mitt sovrum
- man måste på riktigt sopa flugor från fönsterbrädena alla dagar, helst flera gånger om dagen, detta är alltså inte bara min småpedantiska Mors befängda påfund
- är man van att bo på dryga sjuttio kvadrat och ha allt på en armlängds avstånd (- nå, för andra kanske två armlängder, men för bloggaren en -) så är avstånden i detta hus oändliga. Glömmer man något efter sig ska det knallas genom sju rum och minst en trappa innan man hittar det.
- mysteriet med den ur frukostrummet spårlöst försvunna TV:n är löst
- satt på trappan igår kväll och undrade hur i fridens namn man ska få tiden att gå här, men problemet löses troligen av punkterna nämnda ovan
- på allvar: vilket priviliegium alltså, att få bo på ett ställe som detta. Tackar mina anfädrar ödmjukast.
Allra sist en hälsning från min kompanjon i köket, Hoo Moilanen:
