Jobbade distans idag för att dels överlämna sextonåringens laptop åt Fedex så de kan skicka den till Polen för att fixa skärmen som plötsligt slocknade och dels för att gå ut på stan och bonga artonåringen på ett lastbilsflak. Sextonåringen kom hem lagom innan så han hakade på.
Första rundan missade vi artonåringens lastbil på grund av att jag stod med kameran i högsta hugg och samtidigt läste dekalerna för att identifiera dem och kunde ju inte ana att de skrivit sin på finska. Höll på att bli desperat när jag insåg att vi missat honom men lyckligtvis körde de ett varv till och han höll kontakt med oss via Whatsapp.
(Så här: "Ni missa oss. Jävla tunarin. Round 2 då.")
På andra varvet lyckades vi bättre men jag var ju tvungen att knäppa foton så kunde inte assistera sextonåringen i att ta emot godispåsen som artonåringen försökte kasta åt honom. Sextonåringen var tydligen inte så keen på hela idén med att krypa på alla fyra efter borttappad godispåse så "någon farbror med lila luva" fick den i stället.
(Ni missade den, era jävla tunarin.)
Hursomhelst, nästan rörd till tårar av nostalgin, stämningen, minnet av frihetskänslan, tanken på hur stora mina små barn blivit, självständighetsprocessen, you name it.
"Ha så roligt på kryssningen", skrev jag efteråt, och "ta hand om varandra", för det såg ut att behövas.