Gläntade på dörren till artonåringen igår. En salig röra kläder, datorer, strumpor, musikspelare, papper, resväskor, sportväskor, sportkläder, mappar, matförpackingar, godispåsar, limsaflaskor, you name it; golvet kunde man bara ana under alla prylar.
"Å herregud", suckade jag. "Kan du inte städa ditt rum?"
"Tydligen inte", konstaterade han med en axelryckning.
Idag när jag gläntade på dörren möttes jag av samma röra kompletterad med en obeskrivlig stank.
"Jösses!" utbrast jag. "Vad är det som luktar?"
"Det är mudkakan från igår", sa han och nickade mot ett kladdigt paket på skrivbordet.
"Men hallåå! Borde du kanske göra något åt saken?"
"Det är ju därför jag har öppnat fönstret."
***
Till hans försvar bör dock sägas att han nu i skrivande stund är i full färd med storstädning, ackompanjerad av outhärdlig musik och ett buttert muttrande.