torsdag 9 mars 2017

"searching for a destiny that's mine"

Spenderade gårdagskvällen på Ekonomförbundets kvinnodagskväll där Minna Tervamäki föreläste om Riko rajojasi - älä itseäsi. Hon tycks ha kämpat med en hel del perfektionism, kontrollbehov och gränsdragning. Vem har inte det.

Trots att det mesta var bekant höll hon publiken trollbunden och några minnesvärda och ytterst viktiga påminnelser var:
  • Fokusera endast på det du kan påverka, strunta fullständigt i allt annat. Att lägga tid på det du inte kan något åt äter bara energi. (No shit. Vet ju detta. Kan det också. Glömmer det ändå ibland - i synnerhet när jag inte tagit hand om mig själv, då ska jag kontrollera allt ändä ut i periferin av universum och lite till.)
  • Fundera på hur du uttrycker dig när du försöker motivera andra. Kräv bättre prestationer av andra för att du vet att de är kapabla till det, inte för att de borde prestera bättre. 
  • Beröm, beröm, beröm - alltid när du har en chans, överallt. All good brings more good.
  • Lär känna dig själv och dina behov. Även om du inte kan kontrollera allt så försök skapa ett liv och en omgivning som känns och ser ut som du.  Behöver du mycket ensamtid, ta den*. Behöver du något annat, gör det. Du vet bäst. (O ja. Vet mycket väl. Kan även detta, men skönt att få bekräftelse på att det är okej.)

Senare på kvällen fick jag en oväntad men välkommen kvinnodagsros i K-butiken. Hemma väntade en femtonåring som tidigare på eftermiddagen legat ångestfylld under ett täcke i väntan på sin finska privatlärare som var här tredje eller kanske fjärde gången. 

"Hur gick det?" frågade jag och försökte dölja bävan i rösten.
"Bra. Det var kiva."
"Det var KIVA?"
"Vi pratade om Finland och om mat och så spelade vi typ Scrabble."

Jag nästan grät av lycka. Skickade ett meddelande till finskaläraren och tackade honom för detta under. Femtonåringen hade dessutom fått en åtta i sitt tyska verbförhör. Allt var så bra och så lugnt och så skönt här i går kväll. Vi var goda vänner och pratade ditt och datt och han åt en halv liter chokladglass i ett nafs. Han gav mig till och med en kvinnodagskram. Jag är så stolt över honom som vågat utanför sitt bekvämlighetsområde med finskan. Han vägrade ta emot berömmet men smålog i mjugg. Är också stolt över att jag orkat lotsa honom till den punkten trots att han varit livrädd, för fy fan så tungt det varit.

Idag promenerade han iväg till sin far genom snöslasket. Jag promenerade åt motsatta hållet till gymet och skakade av mig åttahundra känslor och frustrationer och laddningar som samlats i kroppen under veckans lopp. Precis som jag avslutade med mina hundra magmuskelövningar till takten av It's just an Illusion som Spotify föreslog för mig pep min telefon till. "Du har massage om tio minuter", påminde den. Shit! Jag sprang till kineserna på Stora Robertsgatan, tvättade mej skamset under armarna och somnade nästan under behandlingen.

Och nu då? Nu har jag har plötsligt fyra kvällar och tre hela dagar efterlängtad egentid*. Detta med att vara ensam i sitt hem, inte behöva hjälpa någon, inte behöva påminna om läxor, inte behöva tvätta luktande fotbollskläder, inte behöva lyssna på en strid ström av "kill him, he's right behind you, kill him, you fuckin retard", kunna äta vad jag vill när jag vill, inte behöva prata med någon, inte behöva lyssna på väckarklockor som ringer för döva öron på morgonen och INTE BEHÖVA FÄLLA NER TOARINGEN!