onsdag 22 mars 2017

kiitos ja anteeks

Detta med kvinnliga hormoner, vems uppfinning? Och hur tänkte hen då? Borde finnas tysta, madrasserade rum att dra sig tillbaka i dessa dagar, men det finns det ju inte. 

I stället finns det  sömnlösa nätter, kontorslandskap på jobbet, grus på tamburmattan, sikfiléer som bränns i botten, finskaläxor halv tio på kvällen ("ollaan siivotaan", kämpar femtonåringen), en bykkorg som svämmar över, en femma i ett matteprov. Ett hormonmonster som lyckas utplåna den sista smula av självkänsla femtonåringen hade genom att högljutt och aggressivt dra den samma gamla litanian om hur han kommer att trilla ur samhället om två månader när alla hans vänner kommer in i gymnasiet och hur han inte har gjort ett skapandes grand för sin skolgång sedan vår diskussion med studiehandledaren i höstas och hur det är fullständigt obegripligt att han är femton år och inte klarar av - eller har brytt sig om - att räkna ut sitt medeltal och nu helvete kan han flytta till sin far för resten av våren för jag tycks fanimej inte ha klarat av att höja hans motivation under de gångna månaderna. 

(Inget under kanske, med denna taktik.)

Ångrade mina hårda ord idag (om än inte innehållet i sig) och skickade under arbetsdagen ursäktande whatsapp-meddelanden till båda sönerna - även den äldre fick sin beskärda del, helt utan orsak - och förklarade att min oro tar sig uttryck av ilska. 

"Kan du skriva åt finskalärarn att han inte kommer idag för jag är trött", svarade femtonåringen.

Jag svarade nej och att han skulle ta sig lite mellanmål och kämpa.

(Allt gick bra.) 

Själv back to normal, from som ett lamm, lugn i själen. Spenderade en timme på gymet och blev ännu frommare, ännu lugnare och gled tillbaka in i lyckligt läge.