Alltså. När man plötsligt inser att man jobbar normaltempo - hoppas jag inte jinxar nu - och inte har möten eller förpliktelser alla kvällar. Vad man då hinner med är ju ofattbart.
Cykeltur längs stranden med sjuttonåringen. (Att han kom med dessutom?) Hjälpa densamme att leta praktikplats och anmäla sig till bilskolan. Yogapass på vardagsrumsgolvet. Bastu och en hel damtidning. Smoothie och Rachel Cusk på trappbalkongen.
Att livet kan vara sådant. Det hade jag glömt.
