Runtom på Facebook postar mammor bilder av hur de blivit uppvaktade av sina barn på Morsdag. Mitt ena barn sov till halv tre på eftermiddagen så jag åt morgonmål i allsköns ro. Den äldre sonen tackade nej till morsdagskaffe på stan så jag skötte även den biten själv. Promenerade norrut i jakt på en solig och vindstilla terrass och hittade den vid Villa Hagasund där jag först drack kaffe med bok och sedan besökte utställningen Sorglös Stad - scener från 1920-talets Helsingfors. Den kan jag rekommendera varmt; inte bara för de nakna karlarna bakom duschdraperiet.
Efteråt plockade jag med mig sjuttonåringen till Maxim för att se filmen om J.R.R.Tolkien. Jag fick trilogin i stipendium för goda kunskaper i modersmål på femman i lågstadiet. Illa rädd at jag aldrig läste ut hela - varken då eller senare - och har inte heller sett filmerna. Vad kan jag säga? Har aldrig förmått intressera mig för annat än det faktiska, det verkliga; det som hänt eller åtminstone kan hända på riktigt.
I fredags var jag på jobbresa i Stockholm och hemma kring nio på kvällen. Kan noteras at jag inte var lycklig av att klockan ringde sju på lördag morgon för besöksdagen i Obbnäs, men trots allt väl värt det. Fick se hur nittonåringen bor på Louhi och dricka Sotku-kaffe. Bäst av allt var att sjuttonåringen var med och fick åka tillbaka till stan med nittonåringen och spela Pleikka med honom i hans lya Berghäll innan de gick på bio tillsammans. Sjuttonåringen synbart nöjd med läget.
Själv körde jag hem, ritade ett kort och sprang sedan ett varv runt Brunnsparken innan jag gick på femtioårsfest där jag nostalgitrippade med snapsvisor och galet dansande. Kan inte sluta förvånas över att folk kommer fram och undrar hur det kommer sig att jag fortfarande är singel, nog borde väl jag kunna hitta någon? Jodå, det tror jag att jag kunde. Stundvis vill jag till och med det, men det finns två men:
1) Var hittar man dessa lediga män i min ålder som vill och har möjlighet att resa, äta utemiddagar och inte har små barn eller fruar och där kemin och humorn dessutom klaffar och som klarar av mitt ensamhetsbehov och mitt fluktuerande humör? Var hittar man dem live om man inte vill spendera sina kvällar surfande på en dejtingapp? Gick för en tid sedan på speed dating - effektivt i min smak - och kalla mig snobb om ni vill, men jag vill inte dejta en karl som kommer på dejting med skit under naglarna och iklädd en rutig flanellskjorta och som helst av allt vill ta mig med ut och pilka.
2) Ska man nöja sig med någon eller får jag eventuellt önska att förhållandet och mannen i fråga ska höja min livskvalitet för att bli aktuell? Det får jag.
Ovanstående berättade jag åt dem som undrade, fast jag kanske bara borde ha hållit klaffen. Det som kanske förvånar mig mest är detta, att det är helt okej att ifrågasätta singelkvinnans livsval och leverne. Jag har svårt att tro att singelmännen - om det finns några; verkar som att singelstatusen bland män i min ålder oftast varar mellan 30 och 60 sekunder - drabbas av dessa taktlösa frågor. Och jag skulle väl aldrig fråga min bordsgranne varför i helvete hen är gift när det syns på miltals avstånd att kärleken inte längre bor där den kanske någon gång bott.
Går kanske att jämföra det här med att det är helt okej att utbrista åt en annan att Herregud så du är mager! men aldrig i världen att Jesus Amalia så du har blivit fet!
Samhällets normer.
För övrigt allt väl och ett mycket innehållsrikt, givande och inspirerande veckoslut. Vill plötsligt både rita och skriva igen. Har dock ett day job och tre bolagsstämmor inkommande vecka så lugnet lär inte infinna sig åtminstone riktigt ännu.