Kom hem sent ikväll, vrålhungrig och med huvudvärk. Fixade snabbt till någon form av pasta med broiler, bacon och spenat.
Sextonåringen dök aldrig upp till middagen p g a mitt i ett spel.
Artonåringen slog sig ner iklädd sina blodstänkta Halloween-pyjamasbyxor och med början till ett Movemberskägg och åt under tystnad. Halvvägs in i portionen sa han äcklad:
"Pasta carbonara är nog så jävla fett och mättande."
"Jaha? Är det här pasta carbonara?" frågade jag.
Han ryckte på axlarna.
"Alltså det här med pasta carbonaras äcklighet tog du bara upp i förbifarten, har ingenting med min mat att göra?"
"Jag sa bara."
"Borde väl vara smickrad av att du kallar det carbonara", sa jag. "Jag trodde det var höna, bacon och grädde. Men jättekul att komma hem och laga mat och bara få klagomål. Nå nämn tre rätter som jag lagar som går att äta?"
"Mamma, du lagar bara tre rätter."
"Jag lagar bara tre rätter?"
"Ja.... alltså ibland är hönan strimlad, ibland är det en biff. Men du kan ju inte kalla det olika rätter."
".....vafan! Alltså du är arton år, du bor gratis hemma, DU får börja laga mat åt oss alla en gång i veckan! Hörde du!"
"Jag kommer inte att vara hemma."
"Du kommer inte att vara hemma?"
"När det är min tur att laga mat."
"Nehe."
"Du kan ju ta samma taktik."
"Det menar du? Och var ska jag bo då har du tänkt?"
Tjugo minuter senare knackade jag på hos sextonåringen och berättade att maten fortfarande står på bordet, nu kall. Ännu mitt i ett spel?
"Nej, aj jo. Jag glömde. Att det var mat."