Fredag kväll sökte syskonen och jag oss via Kämps terrass till Riddarhuset för att fira släktens trehundratrettioårsdag med pompa och ståt. Fint värre. Efter en stunds minglande blev jag placerad i bortre ändan av ett bord i bortre ändan av salongen med andra udda individer. Det var riktigt trevligt. Efteråt blev det mera mingel och dans och ginen var slut långt innan bandet - Spruce, varm rekommendation - slutade spela.
Man uppmanades ta med sig av blomsterdekorationerna hem och även om jag var sent ute lyckades jag mygla till mig en bukett. Syskonskaran och några av våra nyfunna släktingar klämde in oss i en taxi som jag tror att ingen av oss beställt.
"Heität meidät nyt vaan äkkiä Teatteriin, voit sitten hakea ne alkuperäiset tilaajat", tror jag att jag sa. Ber härmed om ursäkt av de släktingar som eventuellt måste ta nattbussen hem. I kön till Teatteri blev vi plötsligt oroliga att våra buketter - som redan i taxin lämnat efter sig högar av kvistar och kronblad - inte skulle komma in på krogen. Vi skapade en sorglig separationshistoria som vi levde oss in i till fullo och jag vill minnas att vi kom in utan motstånd. "Nämä ovat meidän erokimppuja", grät vi i garderoben och buketterna lyftes med stort medlidande upp på hatthyllan.
Inne på krogen frågade folk varför vi var så fint klädda och vi spärrade upp ögonen och sa "Mitä, eikö tänään olekaan perjantai?" och andra dumheter. Det var långa och mångsidiga timmar på Teatteri och när valomerkki kom traskade jag hem med mina blommor och lade dem i diskhon innan jag kröp i säng.
(Sain kun sainkin kukat vietyä ehjinä kotiin, skulle man säga på finska.)
På detta vis fick jag mig en födelsedagsbukett då herrarna i mitt hus inte hade förstånd att uppvakta mig - eller ens komma ihåg mig - på min stora dag. Den firade jag med att via diverse gallerier promenera till min Far i Gräsviken på farsdagkaffe och åka gratis spårvagn hem eftersom biljettautomaten var sönder.