söndag 19 april 2015

Att inte ha någonting att sätta på sig

Häromdagen läste jag en artikel om en kvinna som blev trött på att vareviga morgon fundera ut vad hon skulle ha på sig på jobbet. Hon löste problemet med att gå ut och köpa några par svarta byxor och tio vita skjortblusar och har klätt sig på samma sätt varje dag sen dess.

Någon gång i tiden planerade jag alltid kvällen innan vad jag skulle ha på mig följande dag, för att spara tid. Sedermera har jag gett upp den tanken eftersom det är stört omöjligt för mig att idag veta om jag imorgon känner för kjol och klackar eller jeans och tröja. Nu är det inte som om någon skulle bry sig om vad jag har på mig - varannan dag sitter jag ju ensam på kontoret, men jag måste få klä mig enligt humör. Annars är det som att stiga upp på fel fot och fortsätta på den hela dagen. 

Tyvärr finns det morgnar då jag inte vet om det är kjol- eller jeansdag förrän jag prövat varenda möjliga kombination, detta i värsta fall med en envis vårsol gassande genom fönstret och en växande ilska och tidspress. Resultatet syns i mitt klädskåp som under lyckade perioder hålls snyggt i högst tre till fem dagar på raken. Vanligtvis närmare en.

Given all this - denhär tidstjuven, källan till frustration när man inget har att sätta på sig samt den påföljande oredan som jag har så svårt att tåla fastän jag skapat den helt själv - så känns ett liv i svarta byxor och vit skjorta nästan lockande. Så långt kommer jag nog aldrig, men hoppas nu i samband med flytten kunna skala ner antalet plagg med närmare hälften.


(Så kan jag köpa lite nytt sen.)