Full koll och tillförsikt

Inatt drömde jag att en helikopter lyfte precis bredvid mig. Det var knappt att den orkade upp; kvistar strittade kring trädtopparna där den tog sig fram. När den åkt en bit fattade den plötsligt eld och vände om medan den hastigt tappade höjd. 

Jag vaknade i full panik just innan den kraschlandade på mig.

Sun-day

Promenerade tio kilometer runt stan idag, utan mål. Kämpade mot Touretteliknande reflexer att dansa till Spotify på gatan. (Arbetslös, visst, men ännu inte så desperat. Var dessutom tvungen att hålla hatten på huvudet för att hålla lockarna i styr; det är plusgrader.) Drack cappuccino på ett fullsatt café och bläddrade i en efterlämnad tidning. 

Vår i luften

forever young

Min största rädsla i dagsläget är ungefär den att mina hörlurar trillar ur telefonen på gymet och det går upp för andra vad jag lyssnar på medan jag svingar min kahvakuula*.

Allt som oftast när jag lyssnar på musik hamnar jag på åttio- och nittiotalet; finns inget som vinner den känslan eller det soundet. Kanske är det bara en allt-var-bättre-förr-nostalgi, minnen lagrade i kroppen. Inte viktigt; huvudsaken är känslan av energi och eufori. Om min spellista redan tidigare innehöll tvivelaktiga bitar som Forever Young av Alphaville och Sultans of Swing av Dire Straits så har den igår kväll utökats med Maria Magdalena av Sandra och Wild Boys av Duran Duran. Jag menar... det var musik.

And the looks.... kolla håret och brallorna på Joey Tempest: The Final Countdown. 

Och vem kan låta bli att dansa till Harlem Shuffle av the Rolling Stones?

Those were the times...

Om jag måste rekommendera någonting från vårt årtionde så säger jag....för känsla; Chisu (Tuu mua vastaan), Lissie (Toghether or Apart) och Miguel (Simple Things) eller för lite mera rytm; The Chainsmokers (Roses), Kygo (Stole the Show) eller Twenty One Pilots (Stressed Out).

And that's all I had to ay about that. (For now.)  

* frågade Google om översättning och svaret var: Menade du 'vad är kyrpä på svenska'?

Back to Basics

Vad som gör en människa lycklig?

Att köra bil; att köra bil med musik.

Att göra fysiskt arbete; skotta snö, trampa stigar, bära ved och vatten.

Att andas lantluft full av syre.

Att bada bastu utan klocka, läsa damtidningar med flimrande ficklampa och dricka torr cider.

Att snöbada för första gången på trettio år, gång på gång, nästan skare men ännu inte, härlig adrenalinkick.

Att lyssna på Radio Aalto, minnas tusen och en händelser och känslor från en svunnen tid. 

Att tända en brasa, att ta ett glas rött.

den asiatiska stalkern

Gick till min kinesiska massör för första gången på månader. Kändes som kilovis av arbetslöshet och frustration hon knådade upp. Efteråt var jag dessutom arg på en massa gamla oförrätter. Kanske hade det varit bäst att lämna dem i axlarna?

Till råga på allt klagade massören på min dygnsrytm.

"Youl back colol tells me you go to sleep too late at night. No good fol youl livel!"

WTF? Eikö siltä pysy mikään salassa?

"I am out of work", började jag förklara, "a bit hard to stick to routines...."

Därifrån klampade jag iväg till gymet och var oerhört stark i mina nya trikåer. (Eller kanske det var bara som jag trodde, lite sådär som man tror att man blir en fenomenal golfspelare när man har en ny golfkjol på sig.) (Det blir man inte.) Efteråt var jag helt tillslantslagen nämligen. Dock inte det minsta arg längre.

*Åtminstone sa hon inte "youl back colol tells me you dlink a lot of led wine".  
Blev för övrigt såpass imponerad att bokade en ny tid.

Bopo Jones' Diary

Tog en sväng till ett österliggande shoppingcenter idag för att luncha med en god vän. Vi citerade Einstein (“Insanity is doing the same thing, over and over again, but expecting different results”) och åt för mycket. Trots det enorma utbudet på saker att konsumera så köpte jag endast sådant som gynnar mitt välmående: vitaminer samt nya, spräckliga och sjukt trendiga träningstrikåer. Hann inte provköra dem ännu men det finns på min agenda för imorgon. Dagens träning bestod i att äta kinamat med pinnar samt att gå ett halvt varv runt södra Helsingfors. Blev också ett extra spring i trappan då jag i bastun insåg att där inte finns någon klocka och tanken på att bli överraskad av en granne medan jag sörplar cider och läser Me Naiset var så skrämmande att jag knatade upp efter min telefon för att ha koll på tiden.

Dagens saldo i övrigt:

Antal arbetsansökningar skickade: 0

Antal nej tack-brev från presumtiva arbetsgivare: 1

Antal telefonsamtal från headhunters: 0

Antal män som ringde på dörren: 1*

Antal urdruckna kaffekoppar: 6

Antal halvdruckna kaffekoppar: 2

Antal ansiktsmasker: 1

Antal byksatser: 1

Antal urdruckna cider: 1*

*Han kom för att hänga upp en rullgardin.

**Lovade mig själv att dricka bara vichy i tisdagsbastun. Något oförklarligt hände i K-market i slutet av min promenad.

Om trivseln

Efter flytten hem har sextonåringen vid upprepade tillfällen överraskat mig med att självmant städa i sitt rum. Idag prisade jag honom för det och han tittade snett på mig under brättet på sin vita halmhatt och sa: "Det är roligare när ingen gnäller om det hela tiden, sidu."

Note taken. Fast tydligen har jag ju redan lämnat honom i fred, annars hade detta ju aldrig hänt. Och faktum är att vårt hem nu fungerar. Det fungerar så bra att alla får ta hand om sitt och alla trivs både i egna lyor och gemensamma utrymmen. Allt har sin plats och det finns plats för alla. Markant ökning av trivselfaktorn.

Senare promenerade sönerna iväg mot sin far med ryggsäckar på ryggen och pass i nävarna, för den händelse att deras standby-resa blir av. Själv promenerade jag till gymet och skakade av mig veckoslutets stillasittande som avbrutits endast av en timme (oväntat inspirerande) golfträning igår. Gymträningen kändes tyngre än på länge och svag av hunger samlade jag ihop en sallad i K-markets salladsbar och knycklade in den i gymväskan.

"En tarvi kuittia", sa jag och skyndade iväg.

"Otatko pankkikortin kuitenkin mukaan?"

Ja ja.

stepping out of my comfort zone

"Har du några prov nästa vecka?" frågade jag fjortonåringen häromkvällen. 

"Vafan, är du hög? Jag har sportlov."

Kanske jag inregistrerade det här till sist, för när jag vid niotiden ikväll beslöt att gå ut och rasta honom ett varv runt kvarteret så undrade han om vi kunde gå på bio. Jag måtte verkligen ha varit hög för i stället för att reflexmässigt säga nej så hörde jag mig själv säga varför inte. 

Och detta var bakgrunden till hur det kom sig att sönerna och jag promenerade iväg och såg Deadpool*. 

Behöver att glas rödvin nu.

*A former Special Forces operative turned mercenary is subjected to a rogue experiment that leaves him with accelerated healing powers, adopting the alter ego Deadpool.

in the ghetto

Middagen hos Mor på landet blev för vår del inhiberad på grund av obarmhärtigt före och oframkomliga vägar. Kanske lika så bra det; efter två dagar på Helsinki Design School och för litet sömn mellan varven kom jag hem och tog en timmes power nap och känner mig ungefär lika social som en gråsugga.

Steg nyss yrvaken upp och tittade in i fjortonåringens rum där luften är alldeles stillastående efter en dags intensivt spelande. ("Look at the car! What the fuck did you do with the car? You smashed it you motherfucker! Get out now. Where is the bank? We need to get to the bank. Noooo, not that way, go right u stupid!")

"Ska vi gå och äta burgare ikväll? Vi har inte så mycket mat här hemma."

"Okej då", svarade han. "Men inte ännu."

"Nehe, när då?"
"Inte vet jag. Senare?"

"Hurså?"

"Jag är lite mitt i", sa han och slängde en blick på mig via spegeln. "Och du måste väl också laga dej?"
"Vadå laga mej? Kan jag inte gå såhär?"

"Nej. Du ser ju ut som en kunnon ghetto-person."

Words don't come easy

Har litet tappat orden. Kanske för att jag använt så mycket av dem i verkliga livet. 

Kanske de är slut?

Nej, knappast. Men är ganska urvriden ikväll efter en dag av logon och kreativa övningar på Helsinki Design School varvad med pratsam lunch med före detta kollega och avrundad med stämningsfull gammeldans i andra ändan av stan.

Ett glas rödvin nu i sällskap av Skavlan. Som jag nästan glömde.

Den lila timmen

Var gång jag tittat ut genom fönstret idag har det varit en ny nyans på himlen och byggnaderna. Människan kan ju bli lycklig med mindre.

varde ljus

Kan inte se mig mätt på det här solskenet. 

Ljus och skuggor alltså, vilket trevligt återseende.

Kökspsykologi

Så här låter det när sönerna diskuterar psykologi:

"Jag borde beskriva stereotypen för ett äldsta syskon", säger sextonåringen med ett tomt papper framför sig på köksbordet. "Jag tänker bara ansvar, ansvar, ansvar."

"De förstfödda blir oftast crack-addicts", påstår fjortonåringen som ligger på rygg på golvet med en religionsbok över ansiktet.

"Hej, hallå...", säger jag. "På riktigt. Om du har svårt att utgå från dej själv så kan du ju fundera på mej och syster. Hur är vi olika?"

"Ni är ju helt likadana", säger sextonåringen. "Helt lika jäkliga båda två."

"IDGAF, mate"

"Vad glad jag är!" sa jag åt sextonåringen (som klev in från skolan klockan tolv, får man aldrig vara i fred här? Need a job.) "Jag har nu bastutur både på tisdagar och fredagar!"

"IDGAF, mate", sa sextonåringen.

Jaha, så har jag lärt mig något nytt idag igen.