When some things never change.

Klev in genom dörren idag och sa åt den andra vuxna i hemmet, det vill säga artonåringen:

"Jag är helt satans hungrig. När blir det mat?"

Han bara skakade på huvudet och gick ut för att äta med en kompis. Jag insåg att mitt liv trots allt fortsätter som förr och slängde ihop en makaronilåda. 

Tidigare under dagen hade jag meddelat sönernas far att hans avkomma valt att stanna en natt till hos mig innan de byter hem. "Du är väl hemma denna vecka?" tillade jag som en pur artighetsfras eftersom veckan är hans. Han svarade sent omsider att han är på resa tills fredag. Mina söner klarar sig (numera) utmärkt oberoende av deras föräldrars varande eller icke-varande. Men ändå. Detta med kommunikation, alltså? 

Livets fråga: Are my expectations really too high? 

"Jaha, ok", svarade jag och sprang ut i blåsten. Detsamma gjorde jag igår kväll eftersom höstluften har så mycket syre att jag bara måste. Huvudbonaderna främst till för att hörlurarna ska hållas i öronen, men var ganska tacksam över dem i blåsten nere vid havet där det gick gäss på vågorna.

18

Tidens gång, äpplet och trädet.

"När vi ses nästa gång är jag aderton", sa sjuttonåringen med en kram när han klev ut genom dörren nyss. 

Hans plan är att grunda med några kompisar hos far sin där det är KäTy (Kämppä Tyhjänä, lärde jag mig idag) och därefter ta sig till Brunnshuset vid tolvsnåret då han fyllt år. Hans efterforskningar visar att chansen att han blir insläppt är fifty-fifty eftersom "bardagen" fortfarande är 2.9. även efter midnatt. Jag sa att nog vore det lite helvetes småpetigt att inte släppa in honom och sa att han kan berätta åt portsaren att han gick tio dagar över beräknad tid så egentligen är han nog redan långt över aderton.

Tidigare ikväll när vi åt pre-födelsedagsiddag på Central frågade jag om hans studieplaner. "Vad som helst utom Hanken", sa han först, varefter hans specificerade att det nog lutar mot psykologi eller journalistik. 

Jag drog en nostalgisk suck.

Få saker ångrar jag. Det är ju inte lönt, gjort är gjort och hänt är hänt och man gjorde väl sitt bästa i stunden då, precis som nu. Men detta tänker jag på ibland - tänk om jag valt helt annorlunda inrikting då, hur skulle livet se ut? Tänk om jag lyssnat på den i mig som använde dagar, timmar, veckor och år till att rita och skriva och fundera över människans nycker, i stället för att välja den "vettiga och trygga" vägen? Fast detta lönar sig knappast att älta. Hellre fundera vad jag kan göra idag, för att slippa ångersucka i framtiden.

Och framförallt hoppas jag ju att sönerna hittar sitt, så att de slipper titta tillbaka och undra.

Livet är en fest....

...eller som min exmake hade för vana att säga: "Livet är inte bara en dans på rosor, ibland måste man också supa och knulla."

Tiden har gått med rasande fart, jag tycks inte ha varit här inne på över en vecka. Förra torsdagen blev jag utlurad av gamla kollegor till Löyly på konsert och burgare och skumppa och en nostalgitrippad senkväll på Kalle. Det var så fullt med folk i baren att mina ljusa mockastövletter var närapå förstörda av öl, vin och fotspår. Desperat tvättade jag dem med Fairy och tvättsvamp och fönade dem torra; de blev så gott som nya. Dagen efter var det drinks och middag med ännu äldre kollegor på Sköne och Shelter. Undertecknad som knappast repat mig från förkylningen använde därefter helgen till att återsamla mina krafter samt mundera femtonåringen inför tisdagens skolstart på Prakticum.

Själv reste jag på arbetsresa till Tyskland måndag morgon. Trettio grader varmt, evigt bilande, tyska och engelska men inte enbart tungt.

Sönerna valde att inkvartera sig hos mig på tumis medan jag var borta. Jag oroade mig i onödan för att femtonåringen skulle försova sig från skolstarten; han tycks äntligen ta sitt ansvar, åtminstone tillsvidare. Hur studierna känns har jag inte riktigt ännu lyckats lista ut, svaren efter tre dagar är mest i stilen jo-nej-farfars byxor, men början verkar bra. 

Tillbaka från Tyskland sent onsdag kväll kunde jag konstatera att sönernas matvanor under min frånvaro kanske kan ifrågasättas och de hade inte heller fyllt diskmaskinen ("Vad är felet med diskmaskinen när ni inte kunnat fylla den?" - "Nå den är ju full med ren disk.") men annars klarade de sig självklart bra. 

Igår morse körde jag sjuttonåringen till Noux för en friluftskurs i form av vandring och två nätters tältning.  (För "vitut att jag börjaa ta någå tåg och bussar me den hä rinkkan").

Själv till kontoret varefter hem för att delta i husbolagets gårdsfest; en gemytlig tradition med mat och vin och grannar medan regnet smattrade på tälttaket. Vid tiotiden bytte jag sällskap och anslöt mig till jobbteamet som firade sommarhjälpens sista dag. Vi hamnade på Kalle, igen, och där trivdes vi tills småtimmarna, igen.

Mycket händer här i trakten, som vi brukar säga. Har troligen haft min mest sociala sensommar i mannaminne. Angenämt. Välkommen höst.

Och dagens bästa:

 

1) Jag skrev till Prakticum och undrade om det finns något alternativ till den vanliga finskaundervisiningen för femtonåringen, så att han äntligen skulle ha möjlighet att komma ikapp eller ens lära sig något. Redan samma dag fick jag svar och förslag på specialundevisning i minimal grupp och med anpassat innehåll. Detta efter att i tre år förgäves ha försökt få högstadiet att engagera sig i detta problem. Döm och min lycka och lättnad?

2) Femtonåringen hittade tjugofem euro på gatan.

Om att nysa på möten

Vilken tur att femtonåringen och hans nys-kritik flyttade till sin far. I måndags drabbades jag nämligen av en plötslig förkylning och var helt nere för räkning igår. Jag bara nös och nös och nös, typ serier av åtta nysningar var femte minut. It was not beautiful.

Höll mig i min home office men lyckades med det klassiska att jag ringde ett Skype-samtal till en kollega i Europa, med håret på ända och iklädd någon form av urvuxen pyjamas.

"I hope you don't see me now", skojade jag.

"Actually I do", sa han beklämt.

Sillä lailla.

Bättre idag, men höll mig  fortfarande på avstånd från folk. Smög nog till frissan på lunchrasten och ikväll känner jag mig så gott som normal och spenderade två timmar på styrelsemöte. Glad och lugn i själen dessutom, som en konstig känsla av att förkylningen fördrivit en massa gammalt själabråte medsamma.

Dingoed and teen-bullied

Började helgen med nostalgitripp med Dingo på Allas. Torsdagskvällen hade varit augustivarm och perfekt för en utekonsert men på fredag drog det ihop sig och precis när vi kom till terrassen började det regna och blåsa och vi svepte in oss i sjalar och engångsregnkappor och frös som hundar. Det gjorde dock inte så mycket; vi värmde oss med gin tonic och en bricka med shots och genom att dansa som besatta. Fortsatte med detta även efter konserten på krog lämplig för kvinnfolk i vår ålder. Mycket trevlig kväll.

Lördagen använde jag mot alla odds till storstädning och ett varv på stan. Sjuttonåringen åkte iväg till en kompis stuga på bastukväll och kräftskiva.

Idag blev det femtonåringsdag. Först klev vi på sexans spårvagn och åkte till Arabiastranden för att pröva hans kommande skolrutt. Tillbaka i centrum shoppade vi honom nya skor och åt varsin Poke Bowl innan vi körde iväg till Verkkokauppa för att inhandla nya möss och annat viktigt.

Någon form av positiv utveckling har definitivt hänt hos femtonåringen under det senaste halvåret. Han har koll på var hans grejer finns och vad han ska göra, han pratar och deltar mera och är närvarande och började idag till och med förhöra sig om hur man tar en dubbelexamen. Mycket trevligt att se och följa med efter det gångna, förhållandevis kämpiga året.

Men.... med denna utveckling kommer även en sedvanlig tonårskriticism. (Är kriticism ett ord?). Jag har idag fått höra bland annat att jag låter som en blåsbälg när jag går och andas samtidigt, att jag låter heko-heko när jag skrattar, att jag nyser för högljutt, att jag pekar för mycket och att jag sticker ut huvudet som en sköldpadda när jag är nyfiken.

"Constructive criticism", sa han med en axelryckning när jag undrade varför han måste dissa mig hela tiden. "Jag menar, vad gör du om du måste nysa på ett möte? Låter du sådär?"

Tål att tänkas på.

Allt detta - samt insikten att jag spenderat de senaste fyra veckorna med tonåringarna - fick mig att whatsappa sönernas far och få bekräftat att han kan kan inkvartera dem från och med imorgon. 

Ensamvecka. Hur ska jag klara det? 

Heko-heko.

wasABI

Den här "lille" killen spenderade natten i ett tält på skolgården. Tycks vara någon form av nygammal tradition att resa upp tält runt skolan och bli omkringföst av humorlösa poliser under nattens lopp. När han kom hem efter sin första skoldag på det sista året sov han i flera timmar.

Trots en lyckad semester som kändes ofattbart lång är jag nöjd över vardagens återkomst och framförallt lycklig över de mörkare kvällarna. Mörker är kravlöst och varvlöst och därför välkommet.

Femtonåringen har ännu två veckor sommarlov innan han börjar ICT-linjen på Prakticum. Om jag inte misstar mig skönjer jag en viss nyfikenhet och iver under den blaserade ytan hos den lille. 

Miami med mera

Använde min sista semesterhelg till olika former av verklighetsflykt. 

Jag var helt ensam på gymet på lördag eftermiddag och fick därmed dansa ostörd mellan träningspassen. Overkligt. Senare drack jag skumppa i mitt vardagsrum i sällskap av god vän plus hennes vän medan stormen och blixtrarna härjade utanför. När ovädret bedarrat lite promenerade vi gatan ner till Mummotunneli där vi fick dansa och avvärja gifta lystna män ( - "kiitos, mutta ei kiitos; been there, done that and it hurt like hell" - ) och prata strunt till höger och vänster in på småtimmarna. 

Söndagen avslutade jag med att äntligen gå på bio. Miami får kanske inte pris för sin lysande intrig, men Krista Kosonen är helt enkelt hänförande, lumoava och en helt oemotståndlig katastrof och lillasystern gör också en fin roll. Massor med bra musik men jag fattade bara att smyg-Shazamma ett par gånger. (Niki & The Dove: Tomorrow och Say Lou Lou: Nothing but a Heartbeat.)

Pigg som en lärka. Hur i all världen ska det gå att vakna och gå på jobb?

Högt och lågt

Det här med att resa på tremanhand.... mycket angenämt, men också tre viljor.  (Eller den yngsta utrycker inte sin särkilt klart, förutom då den är nej. Vilket den är rätt ofta.)

Detta har vi dock hunnit med, kompromisser av tre viljor:

Linbaneåkning i Pazin i norra delen av Istria. Banan lågt sjukt högt över marken och bestod av fyra delar à 80+80+220+280 meter. Med tanke på att jag lider av höjdskräck är jag ganska stolt. Det konstiga är dessutom att jag inte var det minsta rädd under-det-att, utan bara före. En minnesvärd upplevelse.

Efter höjderna följden en droppstensgrotta på sextio meters djup. Den erbjöd välkommen svalka då det var endast fjorton grader i kontrast till trettiofem uppe över marken.

Följande dag körde vi ner till Premantura där vi blev tilltalade på tyska av en kypare och vidare till naturparken Kamenjak där vi tog oss ett dopp.

Tycker det är rörande at se dessa brorsor tillsammans. Den äldre blir myndig om mindre än en månad. De kommer fortfarande bra överens trots att de på hemmaplan knappt umgås alls. 

(För att inte tala om underläget jag ligger i. Jag är det mest cringe* på hela jorden, allt jag gör är fel, allt jag säger är genant och fullständig idioti eller mitt beteende allt för uppseendeväckande. I dessa stunder saknar jag ibland lite flankstöd. Tänk att jag tills jag var sådär trettiofem ägnade majoriteten av mitt liv åt att undra varför jag sagt si eller varför jag gjort så. Nu, när jag äntligen struntar blankt i vad folk tycker och tänker om mig så får jag denna feedback av min avkomma. The irony, liksom?)

Idag klev vi i bilen och körde till grannlandet Slovenien. Skulle gärna säga att det var en idyllisk tripp men det var det inte. Vi köade i ca en timme vid gränsen och någon - jag säger inte vem - flippade ur pga värmeslag, hunger, hormonstorm och överdos av ansvar och betedde sig eventuellt som en tvååring tills vi äntligen kom över gränsen. Där kunde vi konstatera att naturen som i ett trollslag bytte från gul, låg och torr till grön och varierande med palmer och pinjeträd. Vi åt lunch i skuggan i trettiåtta grader i Portoroz och körde sedan till Izola för snabbt dopp, glass och jakt på ett shotglas åt sjuttonåringen som ska ha ett sådant ur varje land han besöker. 

Hemresan tog bara lite på en timme i motsats till två och en halv på vägen dit. Tonåringarna slocknade som ljus i den luftkonditionerade Opeln medan jag rattade mellan olika kroatiska musikkanaler. Ikväll efter middagen vann jag dem båda i biljard.

* Urban Dictionary: Cringe

When someone acts/ or is so embarrassing or awkward , it makes you feel extemely ashamed and/or embarrassed.

 

Pulassa Luciferin kanssa (eller i Pula med Lucifer)

Landade i Pula, Kroatien sent fredag kväll. Värmen som mötte oss var obeskrivlig; man kunde ha skurit bitar ur den. Senare hörde jag att värmeböljan Lucifer lagt sig över bland annat Kroatien. Ingen av oss har upplevt en sådan här värme tidigare; 36-42 grader. Vi har njutit i alla fall, på olika sätt.

Pojkarna har simmat och snorklat och med jämna mellanrum dragit sig tillbaka i den luftkonditionerade lägenheten och hängt på nätet. Själv har jag läst ut två böcker - ibland faktiskt tacksamt i skuggan, vilket nog aldrig hänt förut. 

Imorse hyrde vi SUP-brädor och paddlade ut till en ö en bit utanför vår strand och pojkarna snorklade medan jag bara tog mig ett snabbt dopp från klippkanten. Havet är knallblått och kristallklart och så salt att man har saltlagringar på kroppen efter simturerna. Trots min närsynthet ser till och med jag fisklivet genom cyklopet men höll i alla fall på att klättra upp längs ett minfält av sjöborrar - "Whatthefuck, SER du inte dem?" undrade sönerna -  så håller mig nog till snabba dopp i fortsättningen också. 

  

Vårt hotell ligger ute på halvön Verudela. Här fläktar det åtminstone - även om vinden är varm som ånga - och man kan kliva i havet när som helst. Vid kvällsdoppet har temperaturen ännu legat kring trettiofem.

Inne i själva Pula är det så hett att man blir kraftlös bara av att gräva fram busspengar ur shortsfickan. Har ändå sett de enda sevärdheterna i staden; den lokala amfiteatern och ett uttorkat fort. 

Ikväll efter middagen hittade vi äntligen ett ledigt biljardbord i spelhallen och just som jag höll på att vinna kom innehavaren farande, stängde allt och sa "BIGBIG problem! Temporary bigbig problem." Sjuttonåringen vann och vi klev ut i en plötslig och våldsam åskstorm. När vi kom tillbaka till lägenheten hade en handduk och pojkarnas simbyxor flugit sin kos från balkongen och dörrarna slog. Vi fick trava stolarna på varandra och lägga bordet upp och ner för att inte bli av med dem också.

Mycket händer här i trakten. 

Semester i stan

När jag på söndag berättade åt femtonåringen att vi åker till stan på måndag sken han upp som en sol och jag trodde faktiskt han skulle sätta väckarklockan och ringa och stå och vänta vid bilen vid soluppgången. Det gjorde han ändå inte, utan jag fick väcka honom vid tolvsnåret. 

Jag beslöt bocka av en sak från min mentala bucketlist och tog båten ut till Lonna och Skanslandet på tisdag.

På Lonnas uteservering åt jag deras delikata röding med ett glas vittvin. 

På Skanslandet promenerade jag Alexandersrutten som bland annat gick gick förbi Gustavvsvärdssundet. En fin dag att vara till havs.

Igår några till kryss på bucketlistan. Jag badade först bastu med väninna på Löyly. Sedan försökte vi oss på ett bord på Baskeri&Basso, men det var fullsatt. Lyckligtvis hade de en vinbar i nedre våningen som också serverade läckra små tapasportioner, så vi åt några sådana per man medan vi hällde i oss kopiösa mängder rosevin. Mycket trevligt ställe, värt ett återbesök. Men den riktiga restaurangen måste man tydligen boka i mycket god tid.

 

Hoppade sedan i en taxi som tog oss till Mummotunneli där vi dansade och minglade i obestämt antal timmar innan förnuftet tog vid och vi gick hem.

"Hur kan du få darra så lätt?" frågade min sjuttonåring idag när jag inte alls var en lika bra version av mig själv som igår kväll.

"Vadå lätt!" sa jag sårat. "Jag jobbade verkligen hårt för den."

Senare idag promenerade jag med min femtonåring till barberaren och en stärkande sushimåltid. Han var närapå pratsam efter några dagar framför datorn och vi hade en trevlig stund tillsammans. Sjuttonåringen å sin sida har åkt av och an mellan hemmet och Brändö i flera dagar för olika former av umgänge. 

Passade häromdagen även på att köpa en hög med böcker. Började underifrån med Anna-Leena Härkönens roman om hur hon försöker hitta en vän som kan hjälpa henne att ta livet av sig. Nästa blir säkert Alex Schulmans berättelse om hans mamma.