Mompis enkelgadd....

 ...kallade min Far mej när jag var i sexårsåldern och tappade en av mina framtänder. Det hände de facto två gånger. 

Den första - då var jag väl lite yngre -  var när Syster tvingade mej att gunga trots att jag inte ville, vilket ledde till att jag hoppade av i farten och fick gungan i ansiktet och mjölktanden rök. Jag vill minnas att jag då fick hålla den i munnen fastknuten i ett snöre och så åkte vi till tandläkaren som limmade fast den.

Andra gången var i förskolan, eller nollklassen som det hette på den tiden. (Det var långt innan det gjordes analyser av hur förskolan påverkar individens akademiska utveckling.) Vi kröp runt under bordet och i mitt försök att pussa J på rumpan så slog jag tanden i Rs huvud och där rök den. Den gången fick jag väl klara mej utan den tills en permanent växte ut och det var väl den gången jag fick öknamnet Mompis Engelgadd.

Mompis var alltså vad jag kallades tills Lillebror började prata och förvrängde det till Bopo.

Hursomhelst kom jag att tänka på det här när jag häromveckan var hos tandhygienisten som fann att en av mina tänder har en märkbar spricka. Hon kallade på tandläkaren från rummet bredvid och han tittade in och sa "Sidu sidu, jo jo, förr eller senare går den mitt i tu. Du kan vänta på det eller låta dra ut den."  

Modfälld gick jag hem och värmde en soppa som jag åt med vänster mun.

Efter ett par dagar av soppätande bokade jag tid annorstädes för second opinion och kom i skrivande stund precis från ett betydligt mindre dramatiskt besök där jag fick lite förstahjälp som vi hoppas håller ihop tanden en tid till. Jag borde kanske ha tagit den tandläkaren på allvar som ordinerade mej en (skitdyr) bettskena för över tio år sedan, eftersom jag tydligen biter ihop tänderna av alla krafter under nätterna*. Jag använde skenan plikttroget i några månader - det var INTE hyvä - och glömde den sen på stugan där den torkade och sprack och sagan var all.

Smile while you can!

* Den som vet hur mitt drömliv ser ut förstår säkert varför jag är sammanbiten om nätterna. (T ex Ziti och maskingeväret)

Hur svårt kan det vara?

Vill minnas att jag föresatte mig att skriva 100 blogginlägg 2025.

Jag skrev två. Kanske kan jag ha som målsättning att skriva tre i år?

Men året passerade trots uteblivna blogginlägg och innehöll både höjder och dalar, som livet brukar.

Jag började året med en sväng till Estepona där jag golfade med Mor och Styvfar. Därefter några lyckade dagar med Kusinen i Malaga varefter jag spenderade ett tiotal dagar på Lanzarote och Fuerteventura med bara mig själv. 

När jag återvände som en ny människa men utan jobb eller mening med lifvet stötte jag på en liten butikslokal till uthyrning på hemgatan. I samma veva höll jag på att skapa mej en liten webbutik för min illustrationsbusiness och var trött på produktlagren som fyllde mitt hem. Jag har inte för vana att jäädä tuleen makaamaan så det dröjde inte länge innan hyrestavtalet var påskrivet och lokalen inredd till illustrationsstudio, webbutikslager och minishop.

Allt var annars på topp men i samma veva började jag få fasligt ont i ryggen. Diagnosen med kotor som rörde på sej och klämde nerverna satte lite sordin på sommaren och golfsäsongen då jag knaprade Burana som godis. (Eller nåja, inte som godis i mitt fall, för jag äter inte så mycket av det, men som vin eller chips, kanske). Därför blev det heller inga golfresor eller andra resor att tala om - jo en sväng till Tavastehus med tjugofyraåringen (som for the record är den yngre, ve och fasa så tiden går), men annars mest olika försök att bli smärtfri.

Därav blev intet, så efter många om och men beslöt jag ganska hux flux operera ryggen i oktober för att hinna repa mej med promenader innan snö och halka och dessutom eventuellt hinna med på Lillebrors femtioårsresa vid årsskiftet. Det hela skedde inte helt utan dramatik då jag blev nedsövd i onödan på första operationsförsöket fastän kirurgen inte var på plats. 

Smått traumatiskt att efter månader av ältande och veckor av nervositet inför operationen vakna upp och inse att inget gjorts. Nå, fick kaffe och smörgås och skickades hem för att komma på nytt en vecka senare och den gången gick allt som det skulle. Eller nåja - "vähäverinen leikkaus" betydde för min del ca 1,3 liter och därmed fem timmars operation istället för dryga tre, och nerven som frigjordes tog ju lite illa upp av att det tog så länge så jag var ju lite medtagen nog ganska länge. 

Hursomhelst fick jag grönt ljus att åka med till Mauritius över julen med Brors familj, sönerna samt en systerson, och det var ju nog årets räddning. Att ligga på soffan i höstmörkret började bli lite deprimerande (trots att jag hade mycket sällskap och hjälp hela tiden, lyckligtvis, annars hade jag nog tappat greppet.) 

I skrivande stund är det snart tre månader sedan operationen. Lever redan ganska som vanligt men det tar upp till ett år innan man kan återgå till golf och annan större belastning, då kotorna ska hinna växa ihop i lugn och ro. Sakta men säkert får jag nu börja konditionscykla, simma och lyfta mindre tyngder. 

Det hände säkert en massa annat under året också, men minns inte vad, eftersom jag inte skrev ner det. Vad lära vi härav?