Less IS more

Jag dricker inte rödvin alla dagar. Om ni undrade. 

Idag blir det glögg.

Nej, bara skojar. Eller nej, skojar inte, jag ska dricka glögg idag, men jag dricker inte alkohol alla dagar. 

Om ni undrade.

Idag tänker jag för ovanlighetens skull dela med mig ett Feng Shui-tips som funkar i alla fall för mig:

Ta ut så mycket av inköpen ur sina förpackningar som möjligt. Nu menar jag inte bröd eller tomatpuré eller shampoo, det kan bli jobbigt, men så mycket som möjligt. Jag packar upp hushållspapper och toalettpapper ur sina påsar och ställer dem som sådana i skåpen. Plockar ut tandkrämstuben ur pappförpackningen och lägger tuben i lådan för toalettartiklar. Tar ut plasfickorna ur sitt plastpaket och lägger dem i en snygg hög i kontorsskåpet. Jag häller gärna över mysli och cornflakes i genomskinliga burkar och tar ut wettexar ur sin förpacking och radar dem som sådana i låda eller skåp. Skär loss övre kanten på alla pappförpackningar med torrskaffning som är enskilt förpackad inne i sin pappask - typ potatismos och snabbgrötspåsar. Bomullslappar och -pinnar i burkar i badrummet i stället för i sina påsar.

Ju mindre prassliga påsar och spretande sönderrivna pappkanter som kommer emot när jag öppnar skåp och lådor, dess bättre.  Så här har jag gjort redan i åratal men har ett minne av att de här tipsen också fanns i Marie Kondos bok om Kon Mari-metoden (clic). Nu är det inte så att mina skåp skulle vara i fantastisk ordning, tvärtom, men vill inte veta hur de skulle se ut om jag hade alla förpackningar kvar också. 

Ett sista tips är också att inte samla på sig mycket mer än man behöver. Jag fyller på an efter att saker och ting tar slut och försöker undvika att köpa tre nya paket spaghetti om jag redan har sju. 

Ugh. 

 

introvert goes extrovert

Två dagar Helsinki Design School bland fyrtio ofantligt begåvade, en vad-ska-vi-bli-när-vi blir-stora-kväll med syster och glögg, en livlig middag med bror & Co och skumppa och vin och till sist två långa timmar i en kyrka med Jesus, Gud, den Helige Ande och fan och hans mormor. 

På kvällskvisten slog jag mig ner vid min dator, pynjade med portfolion för min illustrationskurs och nästa gång jag tittade på klockan var den snudd på elva och jag hade glömt att ta ett glas rödvin. 

Hinner ännu?

i ficklampans sken

Genom regn och mörker och med huva på promenerade jag iväg till Kaserngatan där mitt kök var närapå färdigt. Man såg knappt handen för ögat. Jag tassade omkring med en ficklampa i evigheter. Mätte plats för köksbord och soffa. Öppnade och stängde lådor. Öppnade och stängde skåpdörrar. Provsatt olika låtsasstolar knäande. Stod stilla och bara tittade. Snubblade omkring i mörker och damm och mätte plats för skrivbord, sängar, hyllor, nattduksbord. Prövade platser för väggskåp och tvålställningar.

Allt det här kunde ha väntat till dagsljus i helgen, men det kunde inte vänta. 

Lyckligt lottad och euforisk.

Dygnsrytmen

Visst är det konstigt. 

På morgonkvisten efter att jag vaknat är jag livet självt och gör saker av bara farten, skriver mail och ringer samtal och fixar undan både svåra och mindre svåra punkter på to-do-listan. Men dagtid kan jag sitta och stirra lite håglöst och höra klockan ticka och undra hur jag ska får tiden att gå och vilken mening mitt liv kan tänkas ha. Sitta som i seg sirap och tänka oj nej. Men när mörkret faller vaknar jag till och drabbas av inspiration och lust att ta tag i saker. Inte helt säker på vart den ljusa delen av dagen gick igår, men efter mörkrets inbrott vaknade jag till liv, tecknade och redigerade foton, drog på mig trikåer och knallade ut i blåsten, spenderade timmen mellan åtta och nio på gymet, promenerade hem via K-butikens salladsbar, ställde salladen i kylen, ordnade lite papper, gick i bastu klockan tio, åt min kvällsvard halv tolv, läste min bok till runt ett på natten och släckte lampan enbart för att människan "ska" vara vaken på dagarna och sova om nätterna.

Idag skrev jag i rasande fart jobbansökningar på morgonen och hade lyckligtvis lunchträff på stan så fick dygnets hopplösa tid att gå i gott sällskap och trevlig miljö på Roasberg. Tog en sväng via Kaserngatan på hemvägen och mitt kök var halvvägs uppe! Sjukt spännande. Hoppas så att det blir bra. Över lägenheten låg en stark doft av nymålat och dörrar och garderober glänste; jag är full av förväntan. 

"Saatiin aamulla parkkisakot", sa köksmontörerna muntert och jag funderade i mitt stilla sinne om jag borde erbjuda dem att betala böterna.

"Työniloa", sa jag i stället - vilket kändes onödigt, de två montörerna var ena riktiga solstrålar och energiknippen i novembermörkret, trots bötern -  innan jag tog tag i hatten och promenerade vidare genom stormen.

Här hemma får jag glögg, klockan är över åtta och jag börjar så småningom komma igång.

Home is where the wine is.

WWJD

Fjortonåringen tittade in idag för att hämta sin vinterjacka och på köpet fick han middag. Medan vi åt beklagade jag mig över hur tråkigt jag haft idag, så till den grad att jag överväger att betala för att få gå på jobb.

"Du kan ju spela på min dator", tröstade han. 

Jag hade övertalat honom att ta med hälsokunskapsboken för att läsa lite på onsdagens prov, något som han själv totalt tycks ha missat att planera in. Han satt snällt vid köksbordet och läste men då och då tycktes tanken fly lite. 

"Vet du vad WWJD betyder?"
"World Wide JihaDs?" gissade jag.

"Nej", fnös han föraktfullt. "What would Jesus do."

Vilket bra tips, hörni. Nästa gång jag tvekar inför ett beslut ska jag fråga mig: What would Jesus do?

Dekadens

En vecka utan barn bakom mig, en ytterligare framför. 

Jag äter vad helst som jag får lust på, varsomhelst, vilken tid på dygnet som helst. Allt helst sådant som inte behöver tillredas det minsta. Riskakor med Port Salut-ost och vinäger. Avocado med grynost. Sushi och edamame. Grillad broiler med spenat. Youghurt med mysli morgon, mellan, kväll. Gröt och kaffe på säng i sällskap av en bok.

Kaffet i sängen, om vi ska vara ärliga, nog så mysigt. 

Boken jag läste slut imorse hette Stoner och den blev jag lite nedslagen av men den fick mig också att tänka. Hur kommer man själv att se tillbaka på sitt liv i slutändan? Vad kommer man att ångra, vad kommer man att minnas bäst? Vad borde man våga, hurdana val borde man göra, vem ska man leva för? Hur vet man om man fattar rätt beslut? Hur ska man gå till väga för att inte ligga på sin dödsbädd och ångra - inte sina val, dem är det inte värt att grubbla över, man gjorde väl sitt bästa - de val man inte tog: Varför skrev jag aldrig en bok, varför blev jag inte illustratör, varför sa jag inte vad jag kände, varför bodde jag aldrig utomlands, varför pratade jag aldrig med främlingar, varför prövade jag aldrig röka gräs, varför?

Livet är för kort, jag är övertygad om det. Upplyftande tankar mot slutet av veckan, eller hur.

Övrig barnfri dekadens har betytt skumppa och rödvin och så mycket skratt att man vridit sig dubbelvikt, en städning som innebar att slänga smutsiga kläder bakom ett draperi och promenera ut på stan för kaffeträff, att spela upp gårdagskvällens konversationer i huvudet ("kiitti moi") och måsta bita sig i kinden för att inte börja asgarva mitt på Skillnaden, att teckna fiktiva reklamuppdrag för Zara, att skapa påhittade skivfodral åt Fleetwood Mac (lyssna! clic, nostalgitripp), att ha sockor och halsduk på sig inomhus för att värmen funkar i bara ett rum och att dricka rödvin ur en bag* om kvällarna.

* ur ett vinglas, fyllt ur en bag (red.anm.)

Hemlängtan.

Jag är inget bra på på att befinna mig i limbot som inträffar mellan början och slut, mellan möjlighet och beslut, den tiden då ingenting är klart och man inte kan förbereda sig på vad som komma skall för att man inte vet vad det är. Ändå tycker jag större delen av livet - mitt liv åtminstone - går ut på just det. Visst har jag blivit bättre på att leva i ovisshet under årens lopp (thanks to experience, years, age and Eckhart & Co), men gillar det gör jag inte. Kan leva med vilken utgång som helst i princip, men att inte veta, det gör mig vansinnig.

Det som jag däremot gillar är kylan och den krispiga luften där ute idag. Så mycket syre! Har väntat på detta kallare väder så att man kan krypa ihop under en filt på kvällen och sova nätterna som en stock med strumpor på fötterna. 

Vad jag också gillar är att tassa omkring på Kaserngatan med damm upp till knäna, mäta upp platser för möbler, se framför mig köksskåp och tavlor och soffor och badlakan och nymålade väggar. Olivträd, korgar, industrilampor och mjuka mattor. Kaffestunder, solstrimmor, trägolv, speglar och keramik i olika färger. Längtar hem!

Do not try this at home

Det som jag kommer att sakna när jag flyttar härifrån är bastun.

Här har jag en bastutur på fredagar (liksom hemma, det var typ kriterium för att kunna flytta, man kan ju inte rucka på alla sina rutiner vet jag) men utöver det kan man boka udda turer närhelst under veckans gång mellan 16-23. Det här betyder att jag badat bastu i genomsnitt tre gånger i veckan, ah autuutta! Bastun är min absoluta egentid - utan mobil, utan dator, utan förpliktelser, en enorm källa till inspiration och sinnerso - och konkurrerar bara med gymet om lyckogeneratorns förstaplats. Lyckligtvis kan man kombinera de två, som idag, från gymet en rask promenad genom duggregn rakt till bastun, hur härligt?

 

Det här med bastubad flera gånger i veckan har förstås sina sidor. Ingen bastu utan cider, ingen helg utan vin, you get the drill... Dessutom envisas jag ju med att läsa damtidningar i bastun och inte nog med att det är en kostnad att skaffa en ny tidning för varje bastusession utan dessutom tenderar tidningarna med nit i ryggen att ta slut i mitten av veckan. 

Elle med limrygg är inte att rekommendera i badstugan.

Stillheten

Efter att jag levt två veckor som 24/7 mamma flyttade mina söner nu runt hörnet till sin far som är tillbaka från misslyckad jakt på glanskis i norr. Under de senaste två åren har min yngre dykt upp hos mig varje eftermiddag, nästan utan undantag, för att grabba en karelsk pirog och ett glas kakao och slå sig ner vid sitt livs medelpunkt, sin speldator. Detta även när han bott hos sin far. För min del har det betytt att ständigt hålla kylskåpet fyllt, påminna om läxor, byka hans kläder, kanske laga middag, ta ut honom på promenader och sen med dåligt samvete köra iväg honom mot kvällskvisten. Nog så trevligt att ha honom här, men samtidigt inte riktigt som vi tänkt oss. Nu fyllde han fjorton och fick en dator även till sitt andra hem vilket betyder att han inte kommer att kliva in här efter skolan längre. 

Må vara att detta inte var det mest pedagogiska beslutet man kan ta som förälder när man annars också är orolig för barnets skolgång och spelvanor, men vissa - inga namn nämnda - behöver struktur i sin vardag, och lite andrum från skuldtyngdheten och ansvaret. (Fullt medveten om att föräldrar i kärnfamiljer aldrig får "andrum" från föräldraskapet i sådan här skala, men kanske kan de i alla fall dela på ansvaret i vardagen. För ensamstående föräldrar lyfter jag bara hatten, det vete fan hur de orkar.)
 

Och så har han ju faktiskt en förälder på den andra adressen också, vilket jag ibland glömmer.

Nu är stillheten här öronbedövande och det kan ta en tid att vänja sig. Torde ändå inte ha problem att få tiden att gå fortfarande heller. Räknade veckorna i kalendern igår och insåg att flytten hem närmar sig med stormsteg. Måste koordinera köksinstallation och nytt golv samt titta in på renoveringen dagligen för att upptäcka eventuella missar - som fel kakel, igen, korrigerat, igen - i tid. Borde även rensa skåpen här på det som jag inte använt på ett halvår och knappast någonsin mer behöver och också fundera vilka möbler jag ska ha med tillbaka och vad jag gör med resten. Har också illustrationsuppgifter för både Berghs och Helsinki Design Shool att jobba på. Never a dull moment, bra så.

På tal om  det andra hemmet: Jag längtar efter riktigt dagsljus. Jag längtar efter bra belysning. Man blir sömnig av att jobba i skenet av en bordslampa med skärm och i köket sitter vi under skolsalslysrör och dricker vårt morgonkaffe. Och fy fan vad jag längtar efter en diskmaskin! 

First world problems som man knappt täcks yttra i dagens läge när världen ser ut som den gör. Om terrordåden och det som händer sedan säger jag bara: när mina barn ger sig på varandra brukar jag säga sluta puckla på varann, ni är ju nästan vuxna. 

Lyckligtvis behöver jag inte ta mer ställning än så. 

aliens among us

Total eufori kom över mig på gymet när jag sprang mina två uppvärmningskilometer och svetten bröt fram medan jag lyssnade på The Black Keys' Everlasting Light och Major Lazer's Powerful och First Aid Kit's My Silver Lining och tänkte på allt som är och varit och blir och samtidigt på absolut ingenting, jag bara fanns och sprang och njöt.

"Det slog mig på löpbandet idag", sa jag åt pojkarna vid middagsbordet, "hur lite en människa behöver för att vara lycklig."

"Kanske du inte är en människa?" föreslog fjortonåringen.

fok it

"Varför vill du egentligen ha ett jobb?" undrade sextonåringen. "Du får ju arbetslöshetsunderstöd."

"Ja-a," sa jag, "man frågar sig. Jag vill väl ha något vettigt att göra och någonstans att gå. En grupp att tillhöra."

"Du hör ju till facket?" 

44

Bokstavskombinationer

I ett försök att förstå varandra* gjorde pojkarna och jag Myers-Briggs personlighetstest. Jag slutar aldrig fascineras av hur olika människor är och hur de fungerar. Mera om de olika personlighetstyperna kan man läsa här eller här.

Inte helt förvånande var jag fortfarande en ISTJ Duty Fulfiller eller Logistician.

(Varenda gång hoppas jag lite lite att jag skulle ha förändrats till en carefree extrovert - eftersom jag nuförtiden faktiskt ibland lämnar disken att vänta till morgonen och faktiskt också vill träffa människor då och då -  but ain't gonna happen. ISTJ tills det bittra slutet). 

Trettonåringen, vars självkännedom jag ibland betvivlat, klickade sig ledigt genom alla 64 frågorna och kom ut på andra sidan som, surprise surprise, en ytterst introvert ISTJ som sin mor. (Vilka duties han valt att fulfilla är och förblir ett mysterium, logistiken är dock klar - rakt till datorn, alla dagar.) Han skötte testet galant trots att sextonåringen gapskrattade och sa: "Han kommer ju inte att kunna svara på den här frågan - 'After prolonged socializing you feel you need to get away and be alone' - för han har aldrig upplevt det!"

Sextonåringen å sin sida var föga förvånande en extrovert ENTP Visionary eller Debater. Också det resultatet skulle ifrågasättas och debatteras en god stund.

* Kanske inte helt sant. Som ISTJ vet jag ju redan allt om alla och besitter den ultimata sanningen. Och berättar den också. Minns en arbetsplats där vi gjorde det här testet och en kollega blev ENFP (liksom mina barns far.) "Hah! Senkin selkärangaton pehmo!" utbrast jag. Avundsjuka, kanske? Vem skulle inte vilja vara en free spirit, ens för en dag.

Några ord om sömmarna

Glömde de goda nyheterna (utöver vinet då alltså).

 

Tittade in på Kaserngatan och kaklen som senast var vindiga - för att man med ringa framgång försökt jämka sömmarna på två kakel av lite olika storlek - var nu omkaklade, rakt och snyggt. Skickade ett euforiskt tackmejl till min entreprenör och bad hen framföra mitt tack och min ursäkt till kaklaren som eventuellt råkade ut för ett gråtmilt hormonmonster förra fredagen.

 

(Skrev inget om hormonerna, bara tacken och ursäkten.)

Ansvarstyngd

Meddelande från fjortonåringens skola: Ett matteförhör införs varje vecka för att följa upp barnens kunskaper som tydligen försämras med fart. Pluspoäng! Det är länge sedan jag sett en en enda uppföljning eller ett enda kunskaps- eller annat krav från skolans sida. Dock nämndes inte om förhöret kommer att gås igenom efteråt, vilket jag påpekade i mitt svarsbrev där jag prisade initiativet. Försökte själv gå igenom förhöret med min son som är lika mottaglig för feedback och hjälp som en stenmur.

 

Dessutom informerade skolan att alla förhör som i fortsättningen dekoreras med teckningar kommer att underkännas. På åttan borde man förstå att matte och konst inte hör ihop.

 

Mitt stackars barn, han är inte i riktigt rätt inlärningsmiljö, men vi fogar oss såklart, trycker in fyrkanten i triangelhålet.

 

 

 

I min skuldtyngdhet (för jag antar att det är mitt och enbart mitt fel som förälder och Mor att finskan och matten och gud vet vilka andra ämnen barkar utför och att barnen inte ger varandra arbetsro och att disciplinen är som bortblåst i klassen och och och....) bad jag också om uppföljning och stödundervisning i det andra inhemska.

 

Nu ska jag försöka hjälpa med läsningen på geografiprovet. (Idag är fjortonåringen placerad på en stol och hålls vaken men inte mycket mer.) Sextonåringen cirklar omkring i lägenheten dribblande en fotboll och viftande med ett psykologihäfte: "Han är utifrånstyrd, det är det som är problemet! Han borde ha blivit självstyrd för länge sen!"

 

"Och du då?" kontrar jag. "När är din provvecka? När har DU tänkt börja läsa?"

"Proven är nästa vecka, men nu har jag bara fem, senast var det sju. Ingen idé att börja läsa ännu."

 

Lite matt nu. Vägrar tro att de här ungdomarna brås på mig. Har jag rödvin kvar från helgen? Jo gudskelov en skvätt. Ingen idé att påbörja min illustrationsuppgift. Den ska in först på söndag.