Monday, Tuesday, Happy Days

Alla dåliga vibbar från igår var borta. Visserligen försov sig femtonåringen imorse eftersom han vakat för länge igår och följaktligen fick han inte spela datorspel ikväll, men idag förlöpte alla diskussioner i fredlig anda och läxorna gjordes redan innan middagen.

Ena dagen upp, andra ner, kanske är det jag själv som är hushållets väderleksantenn, vem vet. 

Hursomhelst; förundrar mig fortfarande över dagarnas längd. Ibland känns det som om varje dag innehöll två: en på jobbet, och en till hemma. Hann fixa middag och prata med mina söner innan jag gick iväg på pilates som var helt himmelsk. Hittade precis innan årsskiftet en bunt oanvända Smartum-sedlar och köpte på grund av trilskande rygg ett seriekort till Somatic Studio där jag kurerat mig också tidigare, och fy fan vad det gör gott. Både för kroppen och själen. Helt lyrisk efteråt. Hann via det stora varuhuset efter hårgele som sjuttonåringen beställt, avhämtade ett postpaket åt systersonen och stannade i bokhandeln för att paja några hårdpärmade. Behöver dock inga för håller idogt på med He eivät tiedä mitä tekevät, trots att jag är helt övertygad om att Valtonen kunde (och borde) ha sagt samma sak på hundrafemtio sidor i stället för femhundrafemtio. Kan ändå inte lämna den på hälft, verkar det som; mitt lutheranska sinnelag eller min otroliga envishet? Irrelevant. Hemma igen avnjöt jag lycksalig en timmes bastu i sällskap av några tummade damtidningar. 

Och nu? Visst är det väl kväll snart för avkomman har laddat upp varsitt lass med kvällsmål och en sagolik tystnad har lagt sig över hemmet, men dagen känns meningsfull och lyckad. 

Kanske vi fixar det här med vardag, trots allt?

den unge Werthers och andras lidanden

Klev in i hemmet med en kasse mat inhandlad i en tysk livsmedelsbutik på vägen hem från jobbet. 

Möttes av en sjuttonåring som uppgivet lutade huvudet i händerna. Han har skjutit upp alla sina jullovsuppgifter till sista valetet och ska därför ikväll analysera olika stilmedel i ett utdrag ur Den unge Werthers lidanden, skriva en arbetsansökan på finska samt slutföra en psykologipresentation om aggressivitet. 

Han fick ett livslevande exempel på det sistnämnda när undertecknad, numera hes, försökte få iväg en motvillig femtonåring på parkour. 

("Varför måste inte DU gå på parkour?" "Jag var på salin igår och går på pilates imorgon."

"Ja men det är frivilligt." "Du MÅSTE röra på dej minst en gång i veckan, det vet du, det gör vi andra också." "Jag måste äta först." "Du får middag när du kommer hem. Du åt ju redan mellanmål." "Aj när då muka?" "Jag såg att du åt två karelska piroger när jag kom hem och det är bara en halv timme sen. Iväg med dig , klockan är fem före." "Varför måste jag gå? R behöver inte." "Det ena har inte med det andra att göra." "Du är skyldig mig sjuttifem euro för du söndrade min keyboard."  WTF? (red.anm.) "IVÄG MED DEJ NU!!!" "Jag håller ju på." Rör sig sävligt som en reumatisk sengångare. "JUMALAUTA SKA DET VARA SÅDANT HÄR VARENDA JÄVLA VECKA, DU VET JU ATT DU GÅR VARENDA MÅNDAG, IVÄG NU!")

Han klev ut genom dörren 19.01. Vart han gick, det kan man inte veta. Kanske sitter han i trappuppgången. Ser fram emot att hjälpa honom med samhällsläraläxan när han är tillbaka.

Under tiden och i väntan på detta har undertecknad tillrett en odefinierbar måltid bestående av gris och potatismos samt försökt assistera den lidande sjuttonåringen - som till all lycka är motiverad och självstyrd men olyckligtvis lite sent ute - med textananalysen som fick även undertecknad att slita sig i håret. Bildligt talat.  

Åh, dessa rosiga vardagskvällar, fyllda av skratt och tårar, rop och förtvivlan, höjd och dalar och stormar i våra inre! O kära läsare, är inte detta vårt fördärv, så säg!

Trettondagen eller dagarna tre

Härligt lång helg som jag kunnat njuta av på riktigt eftersom har ett jobb och alltså på riktigt är ledig.

Bästa avkopplingen: Städa, fotografera, promenera, sova, se på film, ordna i hemmet, gå på söndagsgym.

Helgens Shazams: Mt. Si "Oh", Glass Animals "Toes"

Största lättnaden: Granen ute. (Alla barr blev dock inne. Dammsugaren typ kvävdes. Underteckand fick flipout. Barr finnes ännu i alla rum.)

Största tillfredsställelsen: Göra listor, skapa rutiner, planera, strukturera, åstadkomma.

Största matöverraskningen: Batatchips. 

Största utmaningen: Klä sig rätt för långhelgens ombytliga väder.

Frozen

Sol och ljus välkomnade mig i köket när jag steg upp imorse efter tio timmar efterlängtad sömn.

24 grader kallt påstod telefonen. Prövade med en sväng till mjölkbutiken och kändes inte närmelsevis så farligt som igår kväll när femtonåringen och jag promenerade till Kita på sushi och nästan frös ansiktena av oss i blåsten; nästan vindstilla idag. Klädde mig ändå i dubbla mössor och sjuttonåringens enorma läderpåsavantar och vandrade ner till stranden med min kamera.

Jag var inte den enda som lockats ut för att beundra eller fotografera det rykande havet med omnejd. Kameran var inte helt samarbetsvillig i kylan och mot slutet blev fingrarna också ganska stela, men oj vad det var vackert. Långt över en timme måtte ha gått innan jag vände hemåt mot ärtsoppan.

  

valfriheten

"Hur kan någon någonsin frivilligt läsa en bok?" undrade min yngre son ikväll när jag placerade honom i en fåtölj med en dylik. Hans finskabok, visserligen, men ändå, han syftade på läsning i allmänhet. Är detta mitt barn, verkligen? Snyft.

Idag väckte jag honom förresten med ett telefonsamtal klockan två på eftermiddagen. Han å sin sida väckte mig inatt med att gasta över Skype vid midnatt. Efter det låg jag länge klotögd och funderade på livets gång. Inte fullt så klotögd imorse mera.  

Är inte jullovet slut snart?

Den äldre sonen nycklade in sig här för att hämta prylar precis som jag frågat den yngre om han hört något av sin bror som huserat hos sin far ända sen jul.

"När man talar om trollen", sa jag. "När har du vaknat idag då?" 

Tre, fick jag som svar. Och tiggde mig till en kram på hög höjd innan han försvann iväg med sina kompisar någonstans. 

Själv gick jag till gymet så fort jag kom hem från jobbet. Har aldrig sett så mycket människor där på en gång förr, men det lugnar säkert ner sig i februari när nyårslöftena är glömda. 

Utomhus otroligt vackert, tyst och dämpat och stämningsfullt med all snön.

2017

Gott Nytt År hörni :)

Här bytte året med fondue och ett litet gemytligt gäng nära och kära.

 

Officiellt börjar nog det nya året först imorgon, här hos oss. Jag har sett färdigt hela Skam (- abstinens! what next? -) och femtonåringen har legat tillbakalutad i sin nya gaming chair mest hela dagen, tittat på film och ätit glass. Men visst var vi ute en sväng också. En liten. I mörkret.

the Power of Social Media

Femtonåringen fick ett presentkort till en gigantisk elektronikbutik i julklapp. Han bar med sig kortet till landet efter att jag lovat att vi kunde besöka butiken på hemvägen. 

Han googlade sig fram till att han äntligen skulle skaffa sig en gaming chair (= en vanlig, asful arbetsstol, endast större, bekvämare, mer ergonomisk och ännu fulare.) (Har dock beslutat att varendaste uttryck för vilja eller beslutsfattningsförmåga hos denna kille som vanligtvis säger inte vet jag eller fråga sjuttonåringen är hemåt, så strunt i estetiken.) När han letat fram modellen han ville ha återstod att kolla lagersaldot i landets butiker. Visade sig förstås att det fanns ett enda exemplar kvar i en enda butik i hela landet. 

Men hör och häpna; den fanns i Borgå.

Alltså plockade vi upp den på hemvägen och han byggde ihop den innan jag ens fått matkassarna uppackade. Ett lyckligt knapprande och skajpande hörs genom dörrspringan. 

Endast ett problem återstod: en övergiven gammal IKEA-arbetsstol stod plötsligt i mitt vardagsrum. Beslöt att innan jag för upp den på vinden för att damma ihjäl så prövar jag lägga upp den på husbolagets FB-sida. Vips! Inom en halvtimme hade jag blivit av med stolen och fått en ask vaktelägg i utbyte.

Frid och estetik råder nu i hemmet, som det för övrigt var härligt att stiga in i. Förhållandevis städigt - dörrarna stängda till alla sovrum och så mörkt att inga dammtottor syns - och en välkomnande doft av julgran och nyutslagna hyacinter. 

Nu har jag visserligen en ny utmaning: vad göra med vaktelägg? Litar på de sociala medierna även i detta fall.

Skäms!

Planen var faktiskt att använda de mörka kvällarna till att läsa böcker. Meningen var att först få slut på Jussi Valtonens He eivät tiedä mitä tekevät och sedan hugga in på Musta Lammas, Cheek's memoarer som jag egentligen vil läsa. Men jag kommer ingen vart med Valtonens bok, några sidor åt gången bara; den kommer helt enkelt inte igång, eller kanske är det jag. Med den här farten tar det mig månader att komma igenom denna 550 sidors tegelsten.

Vad jag använt mina kvällar till i stället är den norska tonårsserien Skam. Det var sjuttonåringen som tipsade mig och nu är jag fast. Försöker ju förklara mig med att det är min plikt som förälder att se den för att förstå hur mina tonårssöner fungerar, men sanningen är att jag är fast.

Allt ovanstående berättar kanske sådant om mitt intellekt (eller avsaknaden av det) som jag inte borde marknadsföra, men det är inte första gången jag drar en tvivelaktig kampanj.

Vad gäller Skam så skiljer sig dessa sjuttonåringar häpnadsväckande lite från mig själv som sjuttonåring - bortsett från den mobila kommunikationen - eller som fyrtiofemåring heller, för den delen. Samma frågor, tvivel, förtjusningar, antaganden, lögner och osäkerheter varvade med ett frenetiskt supande och hånglande har ju det här livet varit år ut och år in så länge jag kan komma ihåg. Eventuellt förhåller man sig lite lugnare till stormarna för vart år som går och finner lyckan i sig själv i stället för i omständigheterna. Men ändå.

Slut på kampanjen.

Mellan liven

Har landat på en fjärran frekvens i min stugoffice där det tycks ljust bara några timmar om dagen. Jag har varvat ner och tappat ord men njuter av stillheten och tystnaden.

Femtonåringen måtte ha drabbats av tillfällig sinnesförvirring för han hängde med utan någon som helst övertalning trots att alternativet var oändligt långa lediga dagar i stan framför datorn. Visserligen spenderar han större delen av tiden på mobila enheter också här, men ändå. Fick honom medlurad på promenad idag innan solen gick ner. Vi genade över åkrar, krossade is på pölar och skrämde nästan vettet ur de långhåriga kossorna med hjälp av en träpåk som femtonåringen utan eftertanke petade in i deras hage. 

Lägger fler klabbar i brasan, tänder flera ljus, öppnar en bok. Tvivlar på att det finns en tid eller ett riktigt liv efter mellandagarna. Återstår att se.

God Jul!

Rokulipäivä

22

Hos oss

En femtonåring som jag åt sushi med i hörnet av Annegatan och Nylandsgatan. Han berättade att hans mattelärare beslagtagit hans fickkniv för länge sedan när han använde den för att öppna sin miniräknare. 

"Fattar ju att du inte får ha den i skolan, men du fick väl den tillbaka efteråt?"

"Vågade inte fråga."

"Vågade inte?"

"Social anxiety", sa han och ryckte på axlarna.

Hemma en sjuttonåring som ätit upp fudgen. ALL fudge. Vi talar en ugnsplåt.

En mor som förhållandevis högljutt uppmanade honom att göra en ny sats. GENAST. Det hinner han inte, för han tittar på den norska serien Skam.

Ingen skam i kroppen har han. 

"Puss", försökte han när jag blev upprörd. 

Jaja. Juletider.

 

 

 

doften av "hemma"

Fick hem mina söner ikväll. Den äldre satte håret på tofs, dribblade fotboll i vardagsrummet och spelade upp Youtube-videor för mig medan han berättade om turneringar, fester och sammankomster under den gångna veckan. Den yngre öppnade dörren till sitt rum och drog ett ljudligt andetag. 

"Luktar där illa?" undrade jag oroligt. 

Inte alls. 

Visade sig att han tyckte det doftade "hemma". 

Sjuttonåringen beställde chokladfudge - traditionellt julgodis "som du inte lagat sen jag gick på åttan, typ, och då fick man inte ens äta det utan allt skulle ges åt någå lärare i julklapp".  Så femtonåringen och jag promenerade till butiken och köpte ingredienser och jag hann få allt färdigt precis innan sjuttonåringen skulle iväg på kisastudio och övernattning hos en kompis. Han skrapade ur skålen på nolltid, drack en liter saft mot törsten och fick eventuellt fudgekvoten fylld för den här julen.

Och jag? Jag skulle kunna stanna uppe hela nätterna och rita och läsa och redigera och pyssla och njuta av mörkret och myset och stearinljusen och lyckan i det här lilla livet.

Planeringsmissen

När jag lät renovera min lägenhet glömde jag planera in plats för en julgran. Ville trots allt absolut ha en. En litenliten bara.

"Var ska du ha den?" frågade kusins man på julgranshämtningen i Nupurböle. Ingen aning, svarade jag, men det ordnar sig nog.

Syster tvekade om hon skulle ta en gran överhuvudtaget, beklagade sig över barrandet och roudandet och städandet och fixandet. 

"Var inte löjlig", sa jag, "det är ju bara att bära in den, fira jul, bära ut den och dammsuga efteråt."

När jag nu i två timmars tid möblerat om i min lägenhet, fått blåmärken på smalbenen (fråga inte), klippt ett tjugotal spretande grenar av den "lilla" granen som visade sig vara rätt så yvig, sopat barr, söndrat en glasboll, dammsugit barr och "änglaglitter" som fanns överallt, utom då i granen förstås, tvingats värma glögg för att alls orka fortsätta samt har kliande skråmor och utslag från fingertoppar till armbågar står granen och skäms i ett hörn. 

Teneriffa nästa jul igen, kanske?

Nej, skojar bara. Visst är det mysigt och stämningsfullt.

Mexico?