What if?

Spenderade Valentine's Day helt ensam, ett flertal nära och kära var dock med virtuellt, tack för det <3.

Olavi Uusivirta var inte en av dem.

Kärlekskvoten fyllde jag genom att först se filmen 45 Years på bio. En nog så tänkvärd och känsloväckande film om allt det som finns i och bakom ett långt äktenskap, om hur livet utformar sig och omöjligt går att planera och om vad som påverkar och styr ens val. Hur ens erfarenheter bygger referensramar för allt som komma skall och hur svårt det är att handskas med de mörkare känslorna i livet. När jag grät en skvätt på slutet vet jag inte om det var för att jag aldrig kommer att vara gift i fyrtiofem år eller om det var för den eviga frågan: What if? Kanske både och.

Fortsatte dagen med att läsa om kärlek och oförmågan eller rädslan för att hänge sig. Det tog mig ett par kapitel att komma in i Sadie Jones sätt att skriva. Nu läser jag en översättning vilket alltid gör sitt, men det är något som påminner mig om Paolo Coelho - som jag inte läst mycket av. I hans texter är det något med hur mycket som beskrivs och hur lite som lämnas åt läsaren att fundera ut själv, som jag inte alltid tycker om. Jag uppskattar när en författare kan gestalta en känsla utan att behöva berätta ordagrant vilken den är. Med Sadie Jones kände jag först lite samma sak, men ju längre jag kom i boken, dess mera tyckte jag om den. Jag tycker om hur människorna är söndriga och svåra och blir mer bekanta hela tiden och jag tycker om mängden dialog. Allra mest tycker jag om att det är en bok som får mig att vilja skriva en bok. 
 

Sadie Jones - "Ehkä rakkus oli totta" (Orig. "Fallout" )

 

Jag avrundade kvällen genom att se en film på tv för första gången på....månader? Att plöja sig genom hela Letters To Juliet var såtillvida en pärs att jag inte kan tåla Amanda Seyfried som är i huvudrollen, men med överblivna chips och vichy, fötterna på en stol samt några kreativa pauser så klarade jag det. Den filmen lär inte ha fått några Oscars, men vyerna var vackra och budskapet stod klart.

Gårdagens iakttagelse; note to self if you wish: Frågan man inte vill ställa sig på sin dödsbädd. 

"What if?"

Happy Valentine's Day

Vem bryr sig om de stackars männen?

Lång, gemytlig kväll med syskonen samt kött- och chokladfondue igår kväll på Kruna. Minns att bror lutade sig fram och såg bekymrad ut och mumlade någonting jag knappt hörde.

"Sanoitko varhaislapsuus?" frågade jag hoppfullt i tron att vi skulle komma in på djupa, psykologiska diskussioner.

"Kysyin missä vessat", sa bror.

Senare så högljudda diskussioner om medias kvinno- och mansförebilder och varför ingen är orolig för att männen får komplex medan alla nog oroar sig för kvinnorna, att också grannbordet deltog i debatten. Vi enades om att män inte får komplex av att läsa Tekniikan Maailma och Hustler. På följande bar fortsatte vi med häftiga diskussioner om bland annat tolerans eller avsaknaden av densamma.

Försökte som vanligt lura med de övriga till en non-sitting-down-bar där jag skulle få dansa lite, men lyckligtvis avstyrdes detta. Jag promenerade hem och åt en skål med chips i stället.

Are you kidding me?

Jag fick ett meddelande av Sonera:

"Ystävänpäivänä ei kenenkään tarvitse olla yksin. Näet Olavi Uusivirran keikan maksutta suorana lähetyksenä Facebook-sivuiltamme 14.2."

Synonymer till "rafflande": nervkittlande, hårresande, magstark, sensationsfylld.

Important piece of information:

Häromdagen hade jag en diskussion med en familjemedlem som sa att hen börjat oroa sig över mitt välbefinnande när det inte hördes av mig på bloggen på en tid. (Tackar för omtanken.) Vill dock upplysa er om att syftet med denna blogg inte är att hålla er informerade om vad som pågår i mitt liv - det är en biprodukt, take it or leave it - utan dess enda, ytterst egoistiska syfte är att upprätthålla mitt välbefinnande. Det betyder att om jag vill skriva skriver jag och om inte så låter jag bli. Bloggen är inte heller till för att ersätta övrigt umgänge. Vi kan fortfarande träffas och ringas, fastän ni läst om mina rafflande gymbesök och ommöbleringar. 

Jag har ju nämligen inte läst om era.

Det om det.

Dagens raffelrapport, håll till godo:

 

Morgonstund med InDesign i nya arbetshörnan. Bekantade mig med layouten i nya inredningstidningen Asun.

Senare kafferep med Mor på stan varefter jag prövade olika klädesplagg. Ett tjänstvilligt biträde ryckte upp draperiet när jag stod inklämd i en klänning och frågade: 

"Mitä haette?" 

"En minä mitään hae!" fräste jag. "Kunhan sovitan!" 

"Kunhan sovitatte", hummade hon, "kunhan sovitatte..."

(Den var på 50% rea and the rest is history.)

Blev knäsvag av hunger efter detta, bara måste äta ett mål sushi till middag varefter jag gick hem och provade mina nya kläder. (I pluralis). Som julafton! Sen skämdes jag och gick till gymet och sprang hårt och lyfte stora tunga saker.

Nu i ett akut behov av kvällsmål. Har ni en aning om hur goda russinen i myslin är när man haft godisstrejk i nästan tre år? Vansinnigt goda. 

End of story.

 

möblerade visst om lite

Har burit laptop och printer fram och tillbaka i dagar nu. Sovrummet för mörkt och avlägset att jobba i på dagarna. Om kvällarna går det bra. Fast helst ska man ju inte ta arbetet in i sovrummet, säjer inredningsläran och feng shui. (Well, nu har vi ju inte obegränsat med utrymme.) Att belamra köksbordet med alla attiraljer är så långt från feng shui man kan komma och jag vägrar äta mina måltider omringad av elektronik, alltså måste jag roada undan allting varje gång jag ska äta. (Det är ofta). 

Men här i kakelungshörnan är det perfekt! Så länge pojkarna är borta alltså. När de kommer tillbaka och sitter med neddragna gardiner på varsin sida, högljutt gastande i sina Skype-hörlurar så får jag tänka om.  

Kortsiktig lösning: Bära skrivbord fram och tillbaka mellan sovrum och arbetshörna vecka-vecka. (Det är ju inte som att jag skulle ha något bättre för mig.)

Långsiktig lösning: Skrivbord på bägge ställen.

Olika sorters flow

Var idag inbjuden till en workshop om hur man ska lyckas på arbetsintervjuer - om man mot förmodan blir kallad till en. 

(Hittills är min hit-ratio ungefär en intervju på tolv ansökningar). 

Hursomhelst, vilken lycka!

Att ha en tid att passa! Att få sätta på sig hyfsat snygga kläder! Att ha högklackade stövlar i stället för yllesockor! Att få köra bil! Att få ta kaffe ur en automat! Att sitta i ett konferensrum! Att få se en PowerPoint presentation! Att få se andra, vuxna människor! Lysrör! Stolar med hjul! Att bli tvungen att tänka! Att få prata med andra, vuxna människor om arbetsrelaterade ämnen!

Blev så ivrig att jag - inbiten folkskygg introvert som befunnit mig i en asocialiserande grotta i veckor - ställde en massa dumma frågor till och med. Blev galet sugen på att få ett jobb!

Efteråt körde jag tillbaka till mitt knäpptysta hem. Övervägde att gå på sushi men insåg att jag är arbetslös och inte har råd med sushi till lunch. Tillredde et halvt kilo bolognesesås som väl ska räcka åt mig i ett par dagar och åt den med ett lass rucola. Tänkte dystert på alla dessa människor som inget hellre vill än att ha ett jobb och problem att lösa och en samhörighet att gå till, men de sitter hemma och stirrar i väggen och håller på att go bananas.

Senare tog jag tag i ett projekt jag skjutit upp hur länge som helst. Satt som klistrad vid datorn i närmare tre timmar och hamnade i ett flowtillstånd där jag glömde dricka upp mitt kaffe, för att inte tala om att hämta nytt. 

Dagens iakttagelser: 1) Do it and it is done.  2) Go do something, anything, every day. 3) Wear high heels.

 

Introversion & Introspektion

Största delen av helgen har jag spenderat i min myshörna. 

Druckit vin i den, lyssnat på musik, utbytt meddelanden, druckit kaffe, gråtit, skrattat, pratat i telefon, tittat på serier, druckit vatten, läst sida upp och sida ner. 

Till och med tagit en tupplur i den. Har man ingen soffa lägger man huvudet på nackstödet och fötterna på en stol. Släcker möjligast många lampor och tänder möjligast många ljus. As simple as that.

Boken om högkänsliga personer har väckt mycket funderingar. Om huruvida jag borde ha varit en annorlunda mamma åt min son för att hjälpa honom på traven här i livet. Men inser samtidigt att när man kräver mycket av sig själv hela tiden är det svårt att låta bli att kräva av andra, även om man ser hur jobbigt det är för dem. Känner igen en hel del i mig själv också vilket gör det lättare för mig att förstå honom. 

En evig kamp det här med att försöka vara snällare och blidare mot sig själv och på den vägen få bättre förståelse och mera resurser över för andra. Känns igen som att livet är för kort, stört omöjligt att hinna lära sig tillräckligt om sig själv och andra innan tiden tar slut.

På nätet snubblade jag igen över en artikel om lycka (clic). Heli Vaaranen skriver "Älä odota onnea, tavoittele sitä – Onnen odottamisesta on tullut ilmiö". Hon skriver bland annat om män och kvinnor som sitter ensamma hemma på helgerna och hon undrar vad de väntar på - lyckan? 

Jag blir lite arg när jag läser. För det första tycker jag inte alls att folk söker lycka utifrån längre utan är mycket medvetna om att lyckan är i vars och ens egna händer och den finns här och nu, inte runt hörnet. Kanske till och med så till den grad att man inte ens längre "får" önska sig sådant som man inte har? För det andra finner människor lycka i olika saker. Hur kan hon som psykoterapeut utgå från att människorna hon nämner är olyckliga bara för att deras liv inte ser ut som hennes eller som den gällande normen? Det är kanske det största problemet kring lyckokonceptet, att det fortfarande finns en samhällsnorm för hur livet ska se ut. 

Att inte ha allt det man önskar sig betyder heller inte automatiskt att man är olycklig, jag vågar nästan säga tvärtom. Avsaknaden av drömmar (= längtan efter något, ett mål att uppnå) måste ju vara ett fruktansvärt tillstånd.

Erittäin onnellisia ihmisiä yhdistää se, että he ovat hyvin vähän yksin. Detta påstående får en introvert att koka; jag skulle explodera om jag var omgiven av människor hela tiden*. Men hon har väl statistik att luta tillbaka på. 

Också när hon skriver att finlandssvenskarna är lyckligast av alla. Det har kanske dock ingenting med familj och vänner och umgänge att göra, kanske vi är lyckliga för att vi har så *jevfligt* mycket pengar.

(Skojar!)

Vaaranen skriver också att hennes eget recept för lycka är att varje år skaffa en ny hobby, en ny vän och en ny förälskelse**. Där kan jag hålla med och har hållit takten mer än väl de senaste åren. 

Hur som helst känner jag ett starkt behov av att omformulera hennes rubrik så här: 

"Älä odota unelmiesi täyttyvän, tavoittele niitä. Herätä onnellisuus, sillä se on jo sinussa." 

* En gräns för allting. Har basically inte träffat en själ på tre dygn. Behövde säkert denna återhämtning men nu får det räcka.

** förälskelse = ihastus, behöver inte vara en annan människa

Helgen i bild

Kirjan tuoksu

Poikien muutettua kolmen viikon päätteeksi isälleen on oloni kevyt mutta jokseenkin irrallinen. Olen kävellyt kaupunkia laidasta laitaan, kuunnellut musiikkia, törmännyt vanhoihin muistoihin lähes joka kadunkulmassa. Syönyt herkullisen sushiaterian Fredrikinkadun alussa, vai onko se lopussa, en ole varma. Mustanpuhuvassa kaupassa sovitin rannekoruja vaan en osannut valita teksteistä Dreams vai Destiny; usko kai enää kumpaankaan joten jatkoin matkaa lumipyryä vastaan. 

Löysin itseni uudesta kirjakaupasta nimeltään Nide. Kirjan tuoksu tuli vastaan jo ovensuussa, riisuin piponi. Kiersin ikuisuuden, hengitin, silitin kansia, tunsin kirjojen ihanan painon käsissäni, huokailin. Olin kuin taivaassa. Yhtäkään pokkaria kaupassa ei varmaan ollut, ainoastaan kauniita, vastustamattomia, tunteita ja tarinoita täynnä olevia kovakantisia. Kalentereita ja vihkoja joihin kirjoittaisin jos osaisin vielä kirjoittaa käsin, kortteja joissa kaikissa oli minulle viesti, kauniita kauniita kuvia ja sommitteluja joka puolella.

Vaikka minulla ei ole tätä nykyä kirjahyllyä eikä edes palkkaa, huomasin pian laskevani tiskille kaksi kirjaa.

Kun käsite HSP (Highly Sensitive Person) nousi jonkin aikaa sitten julkisuuteen tuhahdin itsekseni. HSP is the new Narcissist, vai, eli mikä ihmeen tarve kaikilla koko ajan luokitella enemmän tai vähemmän rikkinäisiä ihmisiä. Tekopyhää, tietysti, sillä minä joka haen aina selitystä kaikille ja kaikelle, minähän olen ensimmäisenä lokeroimassa ja luokittelemassa ilmiöitä ja ihmisiä. 

Nyt olen nöyrtynyt; kuvittelen voivani ymmärtää nuorempaa poikaani (lue: itseäni) ehkä vähän paremmin tämän kirjan avulla.  

Toisen kirjan ostin ainoastaan sen kauniin ulkokuoren takia, sen äärimmäisen kirjamaisuuden takia. En ole pitkään aikaan nähnyt niin eteerisen kaunista kirjaa. Värit, sommittelu, nainen, salaperäisyys. Ja kirjan paksuus! Muistan nähneeni tämän kirjan aikasemmin jossakin reportaasissa ja päätin jo silloin että se on minun. Sehän menee tarvittaessa sisustuselementistä.

Ihan kuin tässä ei olisi tarpeeksi löytöjä niin kuuntelin salaa myyjän soittamaa musiikkia. En kuullut sanoja enkä tunnistanut artistia mutta jokin saundissa sai minut haluamaan sen kappaleen talteen. Salaa painoin puhelimeni Shazamia ja sehän tunnisti oitis; Marvin Gaye - Getaway Heartbreak (Keep On Moving). Tiedä mistä ihmeen menneisyydestä tuo kirjakauppa asteli eteeni. Love it.

"Ihana kauppa", sanoin lähtiessäni, "eihän tänne voi tulla." 

catching up

Har glömt att titta in här. 

"Lite dålig dag", sa jag åt sextonåringen när jag om vartannat snäste och suckade djupt. Han klappade mej på axeln och sa: "Dålig vecka, mamma. Du har haft en dålig vecka."

Visserligen. Men inget dåligt utan något bra. Igår kväll helt fantastiskt god mat och skvaller och mycket vin och skratt på Gaijin med ex-kollega. Vi scrollade igenom månkalendern för att utreda varför vi varit så nedstämda men fann ingen rimlig  förklaring. Beställde mera vin och allt löste sig för stunden.

Idag bjöd jag syster och söner på husesyn och middag och catch-up av senaste nytt. Lite svårt att hålla igång hela konversationer när det vimlade av ton- och pre-tonåringar som visade YouTube-videon eller slevade i sig glass eller med oroväckande lutning cirklade omkring på pipande hoverboard. 

Mycket trevligt hursomhelst. Tackar syster för fotografierna.

 

 

fighting it

En timme på gymet och jag återfann min tro på livet. 

Note to self: As simple as that.

 

"Tästä on muodostumassa sinulle toimelias ja tuottoisa päivä. Saat asiat sujumaan kuin itsestään."

Enligt horoskopet i Anna borde jag idag ha haft den typ effektivaste dagen i mitt liv. Något har de fått om bakfoten för de facto sitter jag med håret på ända iklädd en onepiece och har inte ens varit i duschen ännu. Ordnade visserligen strumpor någonstans vid lunchdags - resultat tjugo par och fyrtio opar som jag gjorde mig av med - och var av och an ute i snöslasket på eftermiddagen. Men hamnade sedermera i en svacka så djup att sextonåringen kom åkande runt hörnet på en pipande hoverboard och kramade om mej med ett myndigt och överseende allt blir nog bra.

Vet jag väl, men ändå.

scener ur ett kök

Tídig morgon. De två gladlynta köksinstallatörerna kliver in och hänger upp mina sista, nymålade köksskåpsdörrar. De doftar ännu färsk målfärg och det tar oss en stund att vänja oss vid att man måste öppna dörrar för att komma åt sakerna i skåpen.

 

Men äntligen, det är ju i köket vi är, det är där vi samlas och där livet händer.

 

 

***

 

Sen kväll, närmare tio. Kommer hem från en meditativ promenad runt södra Helsingfors. I mitt kök får jag syn på sönerna samt deras far som vippar omkring på en hoverboard. Hinner inte ens få av mej skorna så ser jag nämnda person dra en vurpa i luften och landa vågrätt på köksgolvet.

 

So much for meditativ kväll.

 

(P.S. Han klarade sig så gott som oskadd).

 

 

***

"Idag ska jag städa här för första gången", säjer jag vid frukostbordet. "Typ dammsuga och sådär."
"Hashtag milestones", säjer sextonåringen.

hers

Badrumsskåp Svedbergs Stil

Golvkakel Coleurs & Matieres Reference CO0733, Smyygi

Väggkakel PPA Torchis Latte & ITG Touch Lastra Finita, Laattapiste 

Kran Hansgrohe, Laattapiste

Tavla 'Lissabon', Mikael Kihlman