Domen: Permitterad från 4 maj till sista juni (förutsatt att jag inte blir kallad tillbaka innan dess, vilket är högst osannolikt.)
Paradoxen: Ju mer tid man har, dess mindre får man gjort. Inte en bild har jag ritat, knappt en text har jag skrivit fast distansarbetet och den märkbart minskade arbetsmängden har lett till massvis mer fritid redan nu innan permitteringen.
En orsak till oföretagsamheten kan ju ha varit den överhängande osäkerheten visavi både permitteringar och hela undantagstillståndet som sådant. Få se hur det går med företagsamheten och kreativiteten nu när det blev fastslaget att jag har två hela månader enbart tid. (I wouldn't hold my breath.)
Något har jag i alla fall fått gjort under den här underliga tiden.
1. Läst boken om Jonas Gardell och hans mamma, boken om tatueraren i Auschwitz och snart även uppföljaren om Cilka. Den första av dessa tre blev bättre mot slutet - eller kanske jag bara vande mig? - och de två senare är fascinerande berättelser men tyvärr väldigt dåligt skrivna. Tror till exempel inte författaren hört om begreppet gestaltning (= show, don't tell, dvs "hennes läppar var blå och hon skakade som ett asplöv" gestaltar "hon frös fruktansvärt", och då använder sig Heather Morris sig huvudsakligen av det senare, vilket gör storyn ganska platt och färglös. Men det kan bero på att hon väl före romanerna snarast skrivit filmmanus, vilket säkert är en helt annan teknik än romanförfattande, då gestaltingen görs av skådelspelarna och regissören, kan jag tänka).
Hursomhelt, härligt att komma in i läs-flow och använda kvällen till läsning i stället för huvudlöst surfande eller frossande i sjuhundra motstridiga koronanyheter.
2. Återvänt från landet till stan. Detta skedde faktiskt redan för över en vecka sedan på påskmåndagen. Artonåringen påbörjade förra tisdagen sin praktik, vilken inte är riktig arbetspraktik för sådan fanns inte att finna, men som kompensation deltar han i ett projekt för skolan. Han ska tydligen skapa en virtuell tredimensionell karta över Prakticum för nya elever. Detta sker till 90% på distans, vilket oroade mig en del, men helt i onödan. Visserligen har han sovit halva dagen och spelat halva natten, men också använt halva dagen till att programmera, forografera och bekanta sig med appen och programmen genom att göra kartor över vårt hem. Denna vecka börjar projektet på riktigt.
3. Dragit en lättnades suck över ovan beskrivna plötsliga initiativförmåga hos artonåringen. Även över det att han efter två månader under samma tak nu flyttade till sin Far på obestämd tid. Jag kommer antagligen att sakna honom redan imorgon - (nåja, i övermorgon) - men säkert bra för oss båda.
4. Cyklat! Vilken lycka! (Kan hända att detta föregicks av en incident där däcken tömdes på luft i stället för fylldes och undertecknad satt sig på tamburmattan och grät för att dagen varit full av mindre upplyftande händelser och jag mitt uppe i hormonell obalans och under ständigt permitteringshot upplevde att jag var ändan på en nedåtgående spiral och det var så synd om mig och fanns ingen som brydde sig. Och att jag dagen efter detta ledde min cykel till Fillarikellari precis som förra året och sa tämä on tosi noloa och fick dem att fylla mina däck på nolltid. Men detta är inte relevant.)
5. Jogat varje dag. Finns liksom ingen ursäkt. Man hittar alltid 20-40 minuter i vardagen, i synnerhet om man jobbar hemifrån och inte har fullt upp. Okej, någon enstaka dag har blivit emellan när jag spelade golf, men i princip har jag jogat alla dagar sedan januari. Och det känns, i kropp och huvud! (Utom på måndag då, jfr cykelpumpsepisoden.)
6. Köpt nya kökshanddukar i stället för dem som tjugoåringen meddelat att han och hans vänner använt till att torka upp rödvin med på landet.
7. Beställt en ny säng. Varje gång jag återvänt från landet till stan har det känts som att lägga sig på en fängelsebrits och jag vaknar var och varannan natt av att armarna domnat från armbågarna neråt. Klev in i Unikulma idag 18.45 och när jag betalade (minus permitterings-, singel- och koronarabatt) klockan sju då butiken stängde sa försäljaren att "oli kyllä nopeimpia ikinä tekemiäni kauppoja". Trodde han ja; jag har ju funderat på en ny säng i flera år. Men jo, besluten jag fattar brukar tyvärr (?) vara av den här kalibern. Först en evighet av enten tenten, ältan tältan och sen nä satan, nu tar jag bara någå!
Återkommer, men när, det kan man inte veta.