tisdag 20 september 2016

Gazpacho, un poquito de pan y vino blanco, por facor.

Detta med att jag släpar med mig min dator söderut och tror att jag skall skriva blogginlägg och redigera bilder dagarna i ända. Nåväl, man lär så länge man lever. 

(Vem skriver nåväl?)

Visade sig av en slump att Systers kollega finns ensam på samma ort så vi har tillsvidare slagit oss samman om kvällarna för att äta, mycket lyckat koncept. Dagarna tar jag som de kommer. Igår var det molnigt så jag promenerade upp till gamla stan på marknad och innan jag visste ordet av hade dagen gått till att cirkulera bland varustånden, pruta samt äta och dricka på olika uteserveringar. 



Idag vaknade jag äntligen till den sorts gassande sol man förväntar sig på sina södernresor. Packade min ryggsäck, hyrde en cykel och pedalade i varm motvind ett tiotal kilmometer till Port Pollenca. 

 
Där väntade totalt stiltje och en avslappnad spansk mentalitet inpackad i snäppet lyxigare format än här i Alcudia. Innan jag visste ordet av hade dagen gått till café con leche, gazpacho, strandhäng, bladvändare samt sim med fiskar i badkarsvarmt vatten avrundat med tapas och iskallt vittvin. Cykelturen hem i varm medelhavsmedvind målade en tydlig bild av undertecknads pensionärsdagar.







Boken Lempi är just så bra som prologen lät antyda. Jag har bara ett kapitel kvar och skjuter upp det. Men faktum är att när jag cyklar västerut imorgon på min 21-växlade mormorscykel måste jag ta med mig en annan bok. 

Dessa livets pyttesmå sorger.