fredag 17 juni 2016

det eviga sökandet

Hämtade fjortonåringen från finskalägret. Han var vildvuxen, knappast särskilt fullärd eller nöjd men inte heller traumatiserad. En dag hade han fått brownies till mellanmål; kanske var det räddningen.

"Skönt att ha dej här igen", sa jag och drog handen genom hans vildkalufs. "Jag har saknat dej".
"Vet du vad som är skillnaden på mej och och en jude?" undrade han.
"Han är ännu snålare än du?" föreslog jag, medveten om att det inte är möjligt.
"Jag kommer hem från mitt läger." 

Ja. Thank God (- or whoever whatever -) for that.


För övrigt har jag tvingats fundera en del på mina värderingar och mitt själslandskap och hur jag vill ha det här i livet. Inte säker på att jag tycker om vad jag ser i (den mentala) spegeln, men reflekterar vidare.  

När jag satt på balkongen med fötterna på räcket och drack kaffe och hade boken av Jojo Moyes i knät utan att kunna koncentrera mig och undrade om det skulle börja droppa på mig ur molndiset fick jag sällskap av en granne som liksom jag nyligen upptäckt vår gemensamma trappbalkong. Vi berättade varandra våra livshistorier medan vi såg ut över taken och kyrktornen och det blev svalare i luften.

Livet, värderingarna; det viktiga: Barnen, kreativiteten, hemmet, kaffet, vinet, regnet och mörkret och svalkan till natten och mycket mer därtill.