lördag 6 juni 2015

90%

Läste på Karkkis blogg hur hon en dag ute i naturen blev nästan avslappnad en stund.

Minns den tiden i livet, när man kände ett passing-moment-av-nästan-avslappnad, precis förnam att något sådant fanns, sträckte ut handen, famlade, men fick inget riktigt grepp. Gav upp tanken, tänkte att det var en dröm.

Och fortsatte i en vardag av andnöd och måsten och hjärtklappning och andnöd och ännu flera måsten.

(Nu säger jag inte att Karkkis vardag består av andnöd och måsten, tvärtom verkar hon på basen av estetiken och lugnet i bilderna andas mycket och djupt och avundsvärt trots ruuhkavuodet. Det var bara att texten väckte ett förträngt livsminne hos mig.)

Hursomhelst. När jag vet hur det är, hur livet kan kännas när det är som mest hektiskt och man är som mest borttappad i vem man är och varför och vad man gör här på planeten, kanske framförallt för vem, så nästan skäms jag när jag inser:

Nuförtiden är jag 90% avslappnad. 

Jag kör min bil längs kajkanten och kön ringlar sig fram i snigelfart och trafikljuset släpper bara en åt gången men jag får inget  flip-out; jag bara sitter där och ser båtarnas spegling i havet och dammet i motljus och jag är bara helt och hållet avslappnad. Långt senare kommer jag upp från bastubadet och trettonåringen berättar att han kastat en dyna på sin bror och den oersätteliga lampan är krossad.  "Då är det väl du som tar diskturen imorgon", säger jag och brer mig en smörgås som trillar upp och ner i havet av döda sockermyror jag nyss besprutat ur mitt skafferi.

Minns med ens Karlsson på Taket: Det är en värdslig sak. 

Tänker: Vad du än gör efter det här, minns att ordna livet så du kan vara avslappnad 90%.


Och de övriga tio procenten? Dem tror jag inte jag bör publicera.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar