R.I.P. Römåla

De är fragmenterade och lösryckta, mina minnen från Römåla, men så här dök de upp efter branden i måndags.

Bilden är från Google Maps.

Römåla var gråa plankgolv, passianser och lukten av "Gifu" som Nonna sög på medan hon lade. Det var Pectus pastiller i mässingsskålen på vardagsrumsbordet. Det var knastrande brasor och den spiralgjutna pelaren i hörnet av öppna spisen som jag outtröttligt följde med handen.

Römåla var husbilen UGGE, det var Farfar som var hjulbent och hade de mest underliga idéer och det var alla vorsteh-hundarna. Det var äggrullning på gräsmattan till påsk och kaffe på berget om somrarna.

Det var på  Römåla vi en nyårsnatt med spänning väntade på att lillebror skulle födas. Jag minns inte hur det slutade, men av allt att döma föddes han frisk och kry. Jag minns bara att jag var fyra år och det blev så spännande att jag spydde och fick ligga i Farfars och Nonnas säng resten av natten. Med sträva frottéehanddukar mot min kind.

Römåla var sängar med höga gavlar, gamla, gulnade böcker och serietidningar, Rummet Detta och badrummet med badkar och bidé i mattad emalj. Det var långa trasmattor och den skrämmande lilla tamburen med de stirrande djuren och Katten Hut. 

Det var på Römåla jag fastnade med huvudet i stolsryggen och Nonna och Farfar skrattade och sa att de skulle lämna mig och hämta mat när jag blev hungrig. (Senare kom jag nog loss, det gjorde bara lite ont i öronen.)

Römåla var krispiga vintersöndagar, rytmiskt stakande över isen i klumpiga monor, frenetiskt trampande av slalombacken och otaliga färder upp med liften, alltid lite nervös att man skulle falla på guppen i mitten eller att vanten skulle fastna i vajern och tvinna in i motorn. Stakande tillbaka till en rykande köttsoppa.

Römåla var också roddturer till Holmen och Ministerstenen, det var abborrfiske, bastubad och dopp från bryggan. Det var äventyr i skogen, vid stupet och Bråtan, ladan och Dammskogen. Fall och stukningar och sår och getingsting.  

Och Römåla var dans runt granen med en vansinnigt skrämmande julgubbe, vi barn som sjöng Stilla Natt iklädda veckade kjolar (vem tvingar barn till sånt?). Det var julgranshämtningar med rykande stark glögg och Nonnas jultårtor som alltid höll ihop och man brände tungan på, det var fruktkaka och stora brummande människor i vinterstövlar. 

Och framförallt var det söndagsluncharna. År ut och år in promenerade vi till luncharna, över forsen, genom skogen och över Bråtan. Senare år kom vi körande från stan i ATA-bilen efter att ha singlat slant om vem som var i körskick och fick dömande blickar av den äldre generationen. Ibland måste vi utebli på grund av tenter eller viktiga essäer, vilka förstås var ett (fullständigt genomskådligt) kodord för att vi fann oss själva på Casa eller en efterfest i någonstans i Sandviken eller  Ulrikasborg eller okänd ort ännu klockan sju på söndag morgon. Men på Römåla fick man stek med skysås och ris och Nonnas ättikssvampar. Ugnsäpplen och köttsoppa, glass med chokladsås. Köket fullt med familj och kusiner och efteråt kaffe i vardagsrummet. År ut och år in samlades vi på Römåla.

På sistone har Römåla varit det ställe där jag oftast träffat pappa. Och varje gång har han haft ett nytt projekt på gång. Ofta helt obegripliga, typ maskiner upphissade i taket eller ett nytt bilvrak med namn som Hutsu men också de fantastiska miniatyrmodellerna för järnvägsprojektet, bastubåten ni skymtar på bilden och sist men inte minst hela ombyggnaden och inredningen av huset.

Av Römålahuset återstår nu bara rykande, pysande aska, men stället och minnena lever kvar.

R.I.P. Römåla.
Vad minns ni?